Forsande vatten i Hagaparken

Historisk bakgrund

Hösten 1771 förvärvade Gustav III den lilla lantegendomen Haga vid Brunnsviken, där han som kronprins hyrt sitt sommarnöje redan 1767, och fjorton år senare, 1785, köpte han den angränsande gården Brahelund. År 1787, eller möjligen redan 1786, presenterade hovintendenten Fredrik Magnus Piper sin generalplan för hela området, Gamla och Nya Haga, dagens Hagapark, i engelsk stil. Denna stil var fullt modern och hade vuxit fram i England under mitten av 1700-talet som en reaktion mot den formella och strikta barocken med tyngdpunkt i Frankrike. De engelska parkerna skulle utgå från naturen och forma ett idealt och varierat kulturlandskap.

bild-1-det-ursprungliga-haga-foto-c-laineDet ursprungliga Haga torp. Foto Christian Laine.

Pipers generalplan visar tre nya anläggningar på bergshöjden mitt för Brahelund (Nya Haga). På bergets krön reser sig en ”Gotisk byggnad för vattenupfordringsverket”, strax norr om denna ligger en ”Bassin, som skulle förses med vatten från upfordringsverket”, och strax öster om bassängen en ”Stallbyggnad, med decorerad facade, att göra Point de Vue från det nya påbörjade Slåttet”. Stallet skulle rymma behovet av hästar för den kommunikation som förutsågs, främst mellan Haga och Stockholms slott, och hästar behöver vattnas.

bild-2-pipers-generalplanF M Pipers generalplan över Hagaparken.

bild-2-2-utsnitt-fran-generalplanenUtsnitt från generalplanen.

Stallet och anläggningarna för dess vattenförsörjning har anpassats till lustparkens specifika krav på poetiska lösningar av praktiska problem. Piper har således gett inte bara stallet utan också uppfordringsverket en betydelsefull roll i parkens komposition av siktlinjer och blickpunkter. Den lilla gotiska borgen på bergets krön korresponderar visuellt såväl med det nya slottet som med Gustav III:s paviljong och det anslutande Amor och Psyketemplet. Bassängen har utformats som en pittoresk damm, eller mindre skogssjö, omgiven av promenadvägar och planteringar. En promenadväg leder fram till den gotiska borgen på krönet med en hänförande utsikt mot Nya Haga och vidare ut över Brunnsviken.

bild-3-vy-fran-grottbergets-kronVy från Grottbergets krön. Foto Bo Göran Hellers.

Förverkligandet

År 1789 påbörjades grundläggningsarbetena för stallet och två år senare vidtog arbetet med att bearbeta berget, först genom sprängning med bergkrut i mynningarna, därnäst med tillmakning, för den tunnel och det vertikala schakt, där vatten från Brunnsviken skulle lyftas upp till den planerade bassängen. Denna fick djup genom grävning och tätning av botten med lera, varav rester kan spåras än idag. Varken av generalplanen eller av andra handlingar från samma tid framgår, att uppfordringsverket skulle tjäna något ytterligare ändamål. Men ungefär samtidigt som bearbetningen av berget inleddes tycks ett syfte ha tillkommit – den 22 maj 1791 antecknar Rutger Fredrik Hochschild i sina memoarer: ”På Haga göres en katarakt som kostar mycket pengar.” Hans anteckning vittnar om att Gustav III nu börjat umgås med planer på att utnyttja uppfordringsverket även för en kaskad, strömmande nedför bergets brant.

Under sin resa till Italien 1783–84 hade Gustav III mött de italienska renässansträdgårdarnas imponerande kaskader och vattenkonster. På hemvägen över Frankrike besökte han också flera samtida parker, där vattenflödet formats till vackra och betydelsebärande kaskader i den pittoreska genren – om än med måttlig fallhöjd. Det är lätt att föreställa sig, att det aktuella uppfordringsverket i Haga gett kungen inspiration till en liknande anläggning och dessutom med än större fallhöjd! Här och nu öppnade sig möjligheten att ge den kungliga parken och landskapet kring Brunnsviken en rikare verkan och innebörd genom ett sublimt vattenfall med givna associationer till antikens storslagna kulturarv.

Piper var väl bevandrad i såväl mekanik som hydraulik och sannolikt hade han under sina år i England hunnit bekanta sig med James Watt’s ångmaskin, muskeln i den pågående industrialiseringen. Rimligtvis hade han planerat, att uppfordringsverket skulle drivas med ångkraft. I den romantiska miniatyrborgen skulle den moderna tidens kraftmaskin arbeta i det fördolda. Men när planerna sedan skulle förverkligas och sprängningen satte igång stannade man för en åtskilligt enklare kraftförsörjning. Av den pittoreska ångmaskinsborgen blev – en väderkvarn! (Kombinationen av en vindberoende väderkvarn och en skapad buffertvolym i form av en sjö är egentligen utmärkt.) Slottskvarnen i Kalmar förvärvades 1791, monterades ned, fraktades i riktning mot Stockholm men nådde aldrig målet – den har sedan dess varit på avvägar! (Det påstående som ibland kan höras, att oljekvarnen på Waldermarsudde skulle vara den försvunna kvarnen från Kalmar är med säkerhet oriktigt.) Sista upplysningen om ”den Väderqvarn, som skulle uppdrifva vattnet till förenämnde Cascade” finner man hos Jonas Carl Linnerhielm (Bref under resor i Sverige, 1797, s 214). Förlusten av kvarnen är en ännu olöst gåta. Efter Gustav III:s död, 1792, avbröts bearbetningen i Grottberget. Tunneln in i berget (ung. 16 m) hade nått fullt djup, medan schaktet uppifrån, vars diameter är knappt 4 m, drivits till genombrott med tunneln. Varför en mängd sten vräkts ned i schaktet, sten som fallit ned och trängt ut i tunneln efter arbetets avslutande, vet vi inte – kanske av besvikelse över det avbrutna projektet? Schaktets stora diameter talar för att uppfordringen planerats med ett paternosterverk, en teknik som tillhör samma medeltid som väderkvarnen.

Återupptaget projekt

När Linnerhielm besökte Haga i maj månad 1796 hade arbetena med vattenuppfordringsverket sedan länge avstannat. Men minnet av det nedlagda projektet var alltjämt levande: ”Inemot det ställe där vägen delar sig för att leda till Nya Haga, eller det slott som nu pryder det fordna Brahelunds fält, var en Cascade tillämnad. Vattnet skulle uppfordras tvärt igenom berget, och i brutna fall nedstörta på klipporne. Men detta dyrbara verk hann inte fullbordas, och nu röjes stället endast genom den ihålighet eller Grotta, som ses utsprängd vid bergets fot och öfver det stående vattnet hvälfver sig ett djupt mörker.” (ibid, s 212). I Linnerhielms skildring av Haga framstår kaskaden närmast som en drömbild från Gustavs dagar. Hans avslutande ord om det ofullbordade projektet låter också ana en vidare syftning på kulturklimatet i Gustav IV Adolfs tid: ”öfver det stående vattnet hvälfver sig ett djupt mörker”.

bild-4-grottans-oppningGrottans öppning. Foto Bo Göran Hellers.

År 1797 väcktes emellertid projektet till liv på nytt och major mechanicus Jonas Lidström kallades från Karlskrona till Stockholm för att ”uppgifva projekt och förslag till vattenuppfordringar vid Kongl. Lustslotten Haga och Drottningholm”, (Fredrik Blom, Åminnelsetal .. öfver Jonas Lidströmer 1810, s 48). Lidström var väl insatt i den moderna ångtekniken och föreslog inköp av en Eld- och Luft-Machine från England för att driva uppfordringsverket på Haga. I den promemoria han presenterade i saken den 1 februari 1798 avfärdades väderkvarnen utan nåd: ”På berget vid Haga der vatnet måste uppfordras 52 alnar (ung. 31 m), skulle en väderqvarn, om icke vanprydande stället, såsom beroende af väder och vind, vara vid vissa vindar mindre värcksam, ofta inactive och i det afseendet opålitelig. At begagna Hästkraft under de tider qvarnen vore ovärcksam skulle öka kostnaden som sammanlagd med qvarnens, i det närmaste blefve lika med kostnaden af en Eld- och Luft-Machine, hvilkens effect alltid kan befallas och påräknas för ändamålet.” (Argumentet om den opålitliga vinden känns igen i dagens energidebatt.)

När Jonas Lidström lade fram sitt förslag att driva vattenuppfordringsverket med ångkraft hade Gustav III:s planer på ett nytt stall sedan länge skrinlagts. Nu var det enbart fråga om lustparkens försköning, men inte bara genom en kaskad utan också en fontän. Lidström räknade på vattenåtgången för kombinationen av en kaskad med en öppning på 29 kvadrattum och en vattenstråle med 1 7/8 tums diameter. Han kom till slutsatsen, att man skulle behöva anlägga en vattenreservoar intill bergskrönet med en rymd på cirka 67 000 kubikfot (ung. 2 000 kubm). Flödet i kaskaden anslogs till 6 300 kubikfot i timmen, svarande mot 55 l/s. Lidströms promemoria och kostnadsförslag med en tillhörande maskinritning finns bevarade i Slottsarkivet – men längre mot ett förverkligande av Grottbergets kaskad kom man inte heller denna gång. År 1798 engagerades Jonas Lidström i stället för ett projekt av högre prioritet, resandet av obelisken på Slottsbacken. Så småningom fick han också ansvaret för att resa Gustav III:s staty på Skeppsbron – för den bedriften adlades han Lidströmer av Gustav IV Adolf.

Kaskaden i konsten

Tanken på att försköna Hagaparken med en kaskad utför Grottberget hölls dock länge levande. År 1808 målade Louis Belanger en gouache, som dels visar den innersta viken och holmarna vid Gustav III:s paviljong, dels ett krönande rundtempel på Grottbergets hjässa, varifrån ett vattenfall kastar sig utför berget och ned förbi den mörka grottmynningen vid bergets fot. Att Belangers tempelvision skulle hänga samman med ett verklighetsförankrat projekt under Gustav IV Adolfs sista regeringsår har dock inte kunnat beläggas. Troligare är att konstnären här anspelar på förebilden, floden Anienes kaskader i Tivoli (La cascata dell’Aniene) med det krönande Vestatemplet. Den kaskaden såg Gustav III på sin italienska resa 1783–84. Kungen ville sedan återskapa den friska stämningen av fallande vatten på sitt Haga.

bild-5-belangers-fantasi-over-grottbergetBelangers fantasi över Grottberget. Tidigare tolkad som en gouache från Tivoli av Mary Morton Allport, 1825.

En besläktad ande i konsten är Evert Taube, som har skrivit ”Rönnerdahl målar” från samma plats. Första versen lyder:

Är Rönnerdahl till finnandes i Anienes myrtenlund
de älskandes, de brinnandes med sång av näktergal?
Jo, Rönnerdahl står målande i Anienes myrtenlund,
där strömmarna de sorlande, gör skuggan ljuvligt sval.
Stig ned från solglödsheta berg, du vägdamms gråa skald,
och skåda i min friska färg en flod med vattenfall!
Ty Rönnerdahl står målande i Anienes myrtenlund,
där strömmarna de sorlande, gör skuggan ljuvligt sval.

Dock bör man veta, att naturen på stället tuktats sedan Gustav III:s tid – dalgången nedanför Tivoli må vara densamma, men den tidigare Valle dell’Inferno hade förvandlats till en flodomfluten idyll.

Den konstgjorda kaskaden, eller vattenfallet, var ett betydelsefullt och ofta återkommande motiv i den pittoreska parken. I allmänhet satte emellertid de topografiska förutsättningarna bestämda gränser för kaskadens fallhöjd och sublima verkan. Ett modernt exempel finns i Ronneby brunnspark, där en kaskad med knappt 20 m fallhöjd anlagts, efter förslag av trädgårdsarkitekten Sven-Olov Orback och realiserad 1985–87 efter anvisningar av den kände landskapsarkitekten, professor Sven-Ingvar Andersson (Ronneby Brunn under trehundra år, Byggförlaget, 2005). Dess måttliga flöde, sammanhållet i en smal stråle, anknyter till Lidströms förslag för Haga.

bild-6-kaskaden-vid-ronneby-brunnKaskaden vid Ronneby brunn. Ur Ronneby Brunn under trehundra år, Byggförlaget, 2005.

Forsande vatten för Hagaparkens försköning!

I dag välver sig alltjämt ett djupt mörker över det stående vattnet i grottan vid bergets fot. Kring schaktöppningen på bergets krön löper ett högt skyddsstaket och i schaktets botten syns först nedsläppta stenbumlingar övertäckta med generationer av allsköns bråte. Genomlysning i samband med Ljusfesten i parken 2017-11-05 visade, att skrotstenen trängt ned i tunneln. Men när man genom spegelsalens fönster i Gustav III:s paviljong skymtar grottöppningen och staketet på bergets krön, framträder alltjämt bergets betydelse och avsedda verkan i den gustavianska parkens mönster av siktlinjer och siktpunkter. Och samtidigt väcker det tankar och lust att här och nu förverkliga de gustavianska planerna att försköna parken med frusande vattenkonster.

Förvaltningen av Hagaparkens kulturvärden präglas sedan länge av frågor om bevarande. Alldeles för knappa resurser för den fortlöpande skötseln av parken gnager samtidigt ned dess kunskaps- och upplevelsevärden. Fortlöpande tär det också på det estetiska kapital, som redan tidigare har skadats genom eftersatt vård och olyckliga ingrepp. Bevarande och vård bör självfallet allt framgent stå i centrum för parkens förvaltning. Samtidigt finns det skäl att diskutera om och hur det estetiska kapitalet skulle kunna förmeras genom en dynamisk förvaltning av det gustavianska kulturarvet. Behovet växer med det omgivande befolkningstrycket från den närbelägna Hagastaden och från hela Stockholm.

bild-7-1+2-skisser-over-kaskaden-utfor-grottberget-av-sivert-lindblomSkisser över kaskaden utför Grottberget samt en fontän i Grottans mynning. Konstnär Sivert Lindblom.

Kommittén för den Gustavianska Parken har tidigare medverkat till en presentation av denna tanke i utställningen ”Falling water” på Galleri L i Stockholm, 2008, där skulptören Sivert Lindblom visade skisser på en kaskad utefter Grottberget och en spelande fontän i mynningen av tunneln. För närvarande samverkar Kommittén med Johan von Garrelts, tidigare vid ÅF (Ångpanneföreningen) i projekteringen av ett färdigt förslag. Detta måste förena önskemålet om en miljöinsats via kaskaden i form av vattnets syresättning i Brunnsviken med det kulturhistoriska arvet i Hagaparken, däribland tidigare försök att etablera kaskaden. Den aktuella lösningen innebär, att schaktet står ständigt fullt med syresatt vatten, som bräddar ut över kanten på krönet efter en uppehållstid av minst 1,5 h, varunder den biologiska nedbrytningen fortgår. En inre tätning av schaktväggarna för undvikande av onödigt läckage kan behövas. Kaskaden flödar med minst 55 l/s och kan fjärrkontrolleras. Anläggningen är i övrigt fullständigt osynlig och utan byggnader.

Kommittén för Gustavianska Parken, genom dess tidigare sekreterare Christian Laine.

Texten är bearbetad av Bo Göran Hellers, prof em från Arkitekturskolan, KTH

Texten speglar innehållet i ett anförande inför Stockholms byggnadsförening, 2013-03-07

Introduktion till projektet att förverkliga kaskader i Hagaparken