Gustav III i Italien – besöken vid kaskaderna

Gustav III:s italienska resa 1783/4, företagen nästan i smyg för opinionen i hemlandet, var en ersättning för den Grand Tour, som en yngling av börd gärna företog sig för att bättra på språk och sociala manér i början på vuxenlivet. Gustav hade en gång skjutit på saken och då han redan som 25-åring ärvde rollen som landets främste var det redan för sent. Detta ville han nu ta igen, men i en takt som tillkom en självhärskande och strängt upptagen monark, dvs. med korta besök och spektakulära framträdanden. Dessutom upprätthölls kontakten med hemlandet under hela resan genom post, sekreterare och kurirer, som förmedlade kungens skrivna beslut fortlöpande och under hela nio månader. Resan genomfördes med två konvojer, den främsta med kungen och hans uppvaktning, den andra med trossen som bl.a. innehöll kungens säng, som vållade avsevärt besvär, ända från Stockholm.

Två besök ägnades åt Italiens kaskader, i Tivoli den 6 april 1784 och i Terni den 20 april, i början på hemresan. Då Kommittén för Gustavianska Parken (KGP) ägnar frågan om att fullfölja Gustav III:s plan på en liten kaskad utför Grottberget i Hagaparken sitt särskilda intresse är dessa besök av vikt. Invändningen att en sådan kaskad är konstgjord kan bemötas med att Hagaparken i sin helhet är en konstruktion, liksom de båda italienska kaskaderna.

Tivoli

Aniene i Tivoli är en biflod till Tibern och kallades därför ursprungligen med diminutiven Teverone. Dess nya namn härrör från en etruskisk kung, Anius, som ridit ner till området för att rädda sin dotter Salia, enleverad av den unge Cathetus. Men i försöket drunknade kungen i floden, vilket bekräftar erfarenheten, att döttrar klarar sig bäst själva. (Anius är i gott sällskap – Fredrik Barbarossa förivrade sig under tredje korståget vid övergången av Saleph 1190 liksom Pontus de la Gardie, i svensk tjänst, mötte sitt öde i Narvafloden 1585.)

G W Palm: Tivoli. Statens Museum for Kunst (Köpenhamn).

Aniene kommer från en övre platå och faller ner i flera steg om sammanlagt 130 m på den romerska slätten just framför Tivoli. Staden, som faktiskt är åtskilligt äldre än Rom, kallades från början Tibur, dess medborgare tiburtini, efter den grekiske kolonisatören Tiburtus, som grundade staden 1265 f Kr under åkallat beskydd av Hercules. Staden har ett svalt klimat tack vare det relativt höga läget, vilket så småningom lockade förmögna bosättare undan sommarvärmen i det närbelägna Rom. Även påven själv letade sig dit. En bevarad villa bestående av ett trettiotal byggnader uppfördes av kejsaren Hadrianus ett hundratal år e Kr. Mest besökt i vår tid är Villa d’Este, en stor renässansvilla uppförd på 1500-talet med en vidunderlig park, fylld med allehanda vattenkonster. För dessa används det naturliga vattentrycket från Aniene, vilket förs fram i en lång underjordisk ledning, som förgrenas vid ingången till parken. Arrangemanget innebär att alla springvatten når ungefär lika högt, upp till flodens nivå, bortsett från rörförluster. I vår tid har avstängningsventiler installerats – tidigare stod konsterna på året runt. Villan byggdes av kardinalen Ippolito d’Este, som var son till Alfonso I och den namnkunniga Lucrezia Borgia, vars far var påven Alexandet VI, känd för sina många giftmord. Brodern Cesare Borgia var inte heller Guds bästa barn. Men Ippolito’s försök att själv bli påve misslyckades, hela fem gånger.

Villa d’Este. De Luca Editori d’Arte, Lazio.

Aniene har svalkat Tivoli men också utgjort en stor fara för staden. De återkommande översvämningarna berodde naturligtvis på häftiga skyfall i området men främst på förträngningen av flödet från den övre nivån, där floden meandrar runt det lokala citadellet vid ingången till ravinen, Valle dell’Inferno, i vilken den sedan störtar ner i kaskader. Senatorn Plinius d y bevittnade och skrev utförligt om översvämningen år 105 e Kr. Han var onekligen skicklig på att beskriva just förödelse – redan som yngling hade han rapporterat om Vesuviu utbrott år 79. I Tivoli hade man byggt nära flodbrinken, som destabiliserades av en stigande vattennivå beroende på hastig infiltration – vid sjunkande vatten följde brinken och bebyggelsen med. Plinius beskrev dramatiskt hur hus, redskap och husdjur flöt förbi. (Liknande syner kan förekomma även hos oss i Sverige i samband med vårfloden.) Efteråt förstärktes vallarna mot Aniene på nytt. Minnet är kort, även i Italien, och bebyggelsen letade sig snart åter ut, alltför nära brinken. Detaljerna omkring Aniene i Tivoli är förklarade i C F Giuliani: Villa Gregoriana in Tivoli, 2005, 100 s, rikligt illustrerad.

Tivoli stadskarta. 4:e ed. turistico 2012–13.

Flödet ner på campaignan skedde i fyra steg (kaskader), det första fallet på 25 m var sammanhållet och ledde ner i Neptuni grotta, det andra med något större höjd väl fördelat ner i sjön Pelago, som mynnar i Sirén-grottan, varifrån fallet var mer än 50 m. Efter en längre transport nåddes den sista kaskaden med den återkommande fallhöjden på 25 m. För att underlätta flödet genomfördes diverse ingenjörsinsatser, särskilt under italiensk medeltid. Naturliga kanaler genom det mjuka berget (travertin) vidgades och en ny (Stipa) anlades. Till sist stod tre kanaler och två skibord för avbördningen av floden på ravinens totala bredd med koncentration på området under Tivolis Akropolis med det framträdande Vesta-templet.

Detta komplicerade flöde skapade ett aquatiskt rum i dalgången, med vatten som föll fram i kaskader från alla håll. Miljön måste ha varit extremt fuktig och även bullrig av alla vattenfall – ett inferno! För att rätt få njuta av upplevelsen måste man låta sig firas ner från krönet i en tygstol, något som Gustav III knappast underkastade sig. Det finns inga uppgifter om hans besök bevarade, till skillnad från fallet med rätt många andra krönta huvuden och kulturpersonligheter, vars reliefer pryder dagens entréparti. Besöket i Tivoli var kort och innefattade också Villa d’Este, som var i visst förfall och där kungen förvärvade en antik skulptur, Calliope, som nu kan ses i Gustav III:s antikmuseum.

J F Gmelin: Neptuni grotta.

Återkommande översvämningar togs på stort allvar. Åtgärder för att underlätta flödet vidtogs. Men i november 1826 kom det exceptionella regnväder, som fyllde floden till brädden och rev allting med sig. Alla försiktighetsåtgärder visade sig otillräckliga. Katastrofen påkallade en insats av Leo XII (1823–29), som lät bygga en gigantisk stödmur för att undvika ytterligare implosioner av löst berg i ravinen. Men det var den kommande påven, Gregorius XVI (1831–46), som lät lägga om flödet från berget under Akropolis till motsatta sidan av ravinen, en position som kunde nås via två långa tunnlar genom berget. Detta arrangemang, som för alltid tystade Valle dell’Inferno, stod färdigt 1835 och innebar en kaskad i endast två steg – fortfarande imponerande vid dagens besök men inte detsamma som en gång mötte Gustav III. En rännil till flodarm letar sig fortfarande runt citadellet, under Ponte Gregoriana (1489) och mynnar ut som en kaskad under Akropolis (Cascata de Bernini) för att minna om en förgången storhet.

Efter ombyggnaden. Foton författaren.

Denna bro sprängdes av tyskarna under reträtten 1943 men är återuppbyggd, liksom parken i sin helhet är restaurerad efter stridigheterna. Den öppnades först 2007, enligt FAI: Parco Villa Gregoriana, 48 s. Dagens besökare har möjlighet att gå stigen ner till ravinens botten, där Ponte Lupo leder över det samlade flödet och sedan gå upp igen mot Vesta-templet – en ansträngande men givande promenad. Stillheten i ravinen återges nu med poesi av Evert Taube i ”Rönnerdahl målar”.

Är Rönnerdahl tillfinnandes
I Anienes myrtenlund,
De älskandes
De brinnandes
Med sång av näktergal?
Jo, Rönnerdahl står målande
I Anienes myrtenlund
Där strömmarna de sorlande
Gör skuggan ljuvligt sval.
Stig ned från solglödsheta berg,
Du vägdammsgråa skald,
Och skåda i min friska färg
En flod med vattenfall!
Ty Rönnerdahl står målande
I Anienes myrtenlund
Där strömmarna
De sorlande
Gör skuggan ljuvligt sval.

Terni

Gustav III tillbringade natten 19/20 april i Terni, dit han kommit från Rom vid midnatt. Följande morgon var han ivrig att komma iväg, redan kl 7, till Cascata delle Marmore, en knapp mil från staden. Floden Velino faller där ner i tre steg, sammanlagt 165 m, det största mäter 83 m, och förenas med floden Nera, som rinner genom Terni. Uppströms flyter Velino genom det bergiga landskap som omger staden Rieti. I antiken var området en våtmark, som härjades av malaria. För att mildra problemen beordrade konsul Dentatus, år 271 f Kr, att en dräneringskanal skulle byggas till Marmore – floden flyttades i sidled, ett mycket kvalificerat företag för tiden, liksom kaskaderna som mynnade i Nera.

 Mori Virili: Guide to the Cultural Heritage of Marmore Falls, Thyrus, 2015.

Men denna lösning vållade problemet, att när vattenståndet redan var högt i Nera hotades Terni av översvämning. Frågan orsakade tvist mellan de båda städerna, varför den romerska senaten tog upp frågan år 54 f Kr. Självaste Cicero representerade Terni och Aulus Pompeius Rieti men utan resultat. Flera nya kanalprojekt följde, men Nera översvämmades ändå ofta. Först med anläggningen av fördröjningsmagasin, en sjö på uppströmssidan, Lago di Piediluco, kunde flödet regleras, åtminstone hjälpligt. Påven Pius VI, som Gustav III umgåtts med i Rom, gav 1787 ett uppdrag åt arkitekten Andrea Vici att bygga om avsatserna och därtill bredda flödet, vilket gav kaskaderna det utseende som idag möter besökaren, högst imponerande och marginellt annorlunda än det som mötte kungen. En fullgod ersättning för det förlorade Valle dell’Inferno! Inte mindre än sex olika gångvägar står besökaren till buds om denne vill beskåda kaskaderna ur olika vinklar – en av dem leder ända upp till krönet och ett murat observatorium uppkallat efter Pius VI. Om alla ombyggnader står att läsa i Miro Virili: ”The Works of the Falls” – Guide to the Cultural Heritage of Marmore Falls, Archeology, History and industrial Culture, 2015, 146 s.

Marmorefallen. Foto författaren.

Men kungens ekipage körde fel och blev tvunget att vända, till hans irritation, och hitta en ny väg till kaskaderna. Hans besök där har med säkerhet blivit rätt kort och har inte registrerats – han räknade med att nå Tolentino före kvällen, där han var väntad. Men detta misslyckades – mörkret föll efter Foligno och övernattningen fick ske i Serravalle de Chienti, fyra mil från målet (staden kallas Scravale i G M Armfelts resedagbok). Sannolikt måste kungen den natten nöja sig med en främmande säng.

Gustav III har vinnlagt sig om att uppträda anonymt och undvika uppmärksamhet till skillnad från flertalet bemärkta människor – vår berättelse om hans besök vid kaskaderna, närmast avstickare från det späckade programmet, har väckt förvåning. Särskilt i Terni visade man intresse för att nu lyfta in honom i historien omkring kaskaden. Dagens turistindustri söker efter märkvärdigheter som kungabesök – vilket inte hindrar att även seriösa konstvetare kan uppmärksamma händelsen – kungens djupa intresse för kulturella sammanhang manifesterades flitigt under resan.

På hemvägen besökte Gustav III Mechelen (Malines) i nuvarande Belgien, säte för den katolska ärkebiskopen i Nederländerna. På plattformen, som avslutar det aldrig färdigbyggda tornet till domkyrkan St Rombaut, på nästan 100 m höjd, finns en prydlig minnesplatta i silver med uppgiften, att här stod konungen av Sverige i sällskap med den stackars ärkebiskopen, som han tvingat uppför de mer än 500 trappstegen. Men utsikten var magnifik!

Bo Göran Hellers