Gustavianska parken

Gustavianska parken – Brunnsvikens landskap
En presentation av områdets utveckling och kommitténs programförklaring.
Texten återges även nedan. Skriften är författad av Christian Laine.

Brunnsviken

»Ifrån en högd wid detta ställe är en Point de Vue som täflar med de förnämste i hwad anläggning som hälst, Man har nemligen ifrån det öfversta af denna högd framför sig hela sträckningen af Brunswiken, med starka språng till höger och wenster af flere bakom hwarannan i sjön utlöpande skogsuddar, liknande Coulisserne på en Theater och som slutar med Catharina Kyrkotorn i fonden.«

Citatet är hämtat från arkitekten och hovintendenten Fredrik Magnus Pipers Beskrifning öfwer Idéen och General-Plan till en Ängelsk Lustpark, som han skrev under åren 1811–12.

Brunnsviken sett från Tivoliberget 2010.

När Piper författade sin Beskrifning hade det gått drygt sjutton år sedan han först stod här på bergshöjden vid Bergshammmars gård och blickade ut över Brunnsviken. Han hade fått ett nytt uppdrag. Uppdragsgivaren var greven, skalden och trädgårdskännaren Gustaf Philip Creutz. Våren 1783 hade Creutz lämnat Paris och sin lysande diplomatkarriär för att återvända till Stockholm och tillträda befattningen som kanslipresident. Snart efter återkomsten fick han av greve Nils Augustin Barck på Bergshammar hyra gårdens pittoreska halvö i Brunnsviken till sommarnöje.

Senast våren 1784 presenterade Piper en generalplan för halvöns försköning i den engelska stilen och när sommaren kom var anläggningsarbetena redan i full gång.

Den sommaren kunde man från Bergshammars Point de Vue se ytterligare två sommarnöjen förskönas vid Brunnsvikens stränder, Haga i väster och Bellevue i söder.

Samtidigt var Gustav III på väg hem från sin Grand Tour till Italien, uppfylld av nya intryck från italienska och franska parker från förfluten och närvarande tid.

Det var då som omtolkningen och omvandlingen av det pittoreska skogs- och odlingslandskapet kring Brunnviken till ett sammanhängande parklandskap tog fart.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg utan istället återvända till det inledande citatet, jämförelsen av Brunnsvikens landskapsbild med »Coulisserne på en Theater«.

Gustav III, Piper, Desprez

När man talar om den Gustavianska Parken eller det Gustavianska landskapet kring Brunnsviken riktas fokus i allmänhet just på kulisserna eller scenbilden. Men den Gustavianska Parken kan också betraktas och tolkas som ett sceniskt mästerverk av dramatikern och regissören Gustav III, iscensatt av de båda landskapscenograferna Fredrik Magnus Piper och Louis Jean Desprez. Handlingen spänner över drygt två decennier och avslutas med skotten på Operan den 16 mars 1792.

För att göra sambandet mellan dramaturgi och scenografi tydligt kan man skildra den tänkta och faktiska omvandlingen av Brunnsvikens odlingslandskap till ett parklandskap – den Gustavianska Parken – som ett drama i tre akter.

– Första akten –
Tre pittoreska parker i ett odlingslandskap, 1771–1784

Scen 1. Gamla Haga

Hösten 1771 löste Gustav III in den lilla lantgården Haga, vackert belägen vid Brunnsvikens strand strax norr om Norrtull. Det kom dock att dröja tio år innan en samlad och genomarbetad plan lades till grund för omvandlingen av lantgårdens hagar och ängar till en engelsk lustpark. För planen stod arkitekten Fredrik Magnus Piper, som år 1780 återkom till Sverige efter ingående studier av den engelska trädgårdskonsten. Samma år utnämndes han till hovintendent med särskilt ansvar för de kungliga lustträdgårdarna.

Mangårdsbyggnaden på Gamla Haga

Samarbetet mellan majestätet och hans scenograf utgick från ett gängse program i 1700-talets furstliga miljögestaltning: en tillflyktsort från offentligheten och hovets ceremoniel, ett eremitage präglat av lantlivet ro, enkla nöjen och ett informellt um gänge i en utvald krets. Stilmässigt kan Pipers första scenbild för Haga karakteriseras som en pittoresk park med kvardröjande drag av rokokons intimitet och lekfulla rollspel. Här skulle en mängd »Decorationer« i form av ruiner, exotiska paviljonger, utsiktstorn etc., förenas av slingrande promenadstigar och erbjuda den vandrande både vila, betagande utsiktspunkter och poetiska blickfång.

Och för att citera scenografen Piper själv om kompositionen och dess förebilder: »hwad är en Romantisk och pittoresk anläggning annat än realiserandet på en gifwen terrein af en wacker Tafla

Men till funktionen var Gustav III:s Haga redan hösten 1771 mer än en tillflyktort för nöjen och upptåg i den pastorala genren. Majestätets enkla boning i naturens sköte förmedlade en medveten propagandabild av rikets förste medborgare och den upplyste filosofen på Sveriges tron. Här verkade en anspråkslös och insiktsfull monark för landets och folkets väl.

Redan innan Fredrik Magnus Piper presenterade sin första scenbild, hade Haga också blivit en kunglig Place secrete, majestätets hemliga arbets- och mötesplats. Här i lustparken planlades statskuppen den 19 augusti 1772, då Gustav III framträdde som räddaren av nationens endräkt. Och hit återkom han för att i en liten krets av förtrogna förbereda den ödesdigra riksdagen 1786, det ryska kriget 1788 och slutligen Förenings- och säkerhetsakten 1789, den svenske monarkens manifestation av det upplysta enväldet – fem månader före stormningen av Bastiljen.

I och med statskuppen 1772 blev Haga också en Place commémorative för Gustav III, den plats där han funnit sin väg att förnya Sveriges statsskick och återställa folkets endräkt. Gustav III:s syn på Haga som ett äreminne över honom själv och hans gärningar kom också att prägla den fortsatta utvecklingen och gestaltningen av lustparken.

Vad den första aktens scenografi angår, tycks Pipers många »Decorationer« inte ha väckt någon entusiasm hos Gustav III. Två av dem, de turkiska och kinesiska paviljongerna, förverkligades dock efter flyttningen av den kungliga bostaden år 1785 – men då hade andra akten redan börjat.

Scen 2. Bellevue

År 1782 köpte ståthållaren Carl Sparre en malmgård vid Brunnsvikens södra strand, den så kallade Paschens fåfänga.

Till en början tycks Sparre främst ha vinnlagt sig om att förnya malmgårdens bebyggelse och mindre om att förnya Paschens trädgårdsanläggning. Således vände sig Sparre först till den välrenommerade hus arkitekten Erik Palmstedt, som ritade en representativ nybyggnad, »Sparres träslott«, som sannolikt stod färdig när Sparre sensommaren 1784 kom hem från den gustavianska elitens Grand Tour.

Georg Biurmans Stockholmskarta, detalj.

Palmstedt ritade emellertid också några »Decorationer« till parkens försköning och sannolikt hade både Gustav III och Sparre engagerat sig i frågan om anläggningens förnyelse redan i samband med förvärvet.

Enligt den vanligtvis välinformerade publicisten Carl Christoffer Gjörwell var det också Gustav III som strax före sin avfärd på den italienska resan gav Paschens fåfänga det nya namnet Bellevue.

Scen 3. Bergshammars gård

Våren 1783 hemkallade Gustav III Sveriges ambassadör i Paris, den älsklige skalden, konstälskaren och konnässören i trädgårdskonsten Gustav Philip Creutz, till fosterlandet och posten som kanslipresident. Snart efter hemkomsten hyrde Creutz en udde i Brunnsviken av ägaren till godset Bergshammar och anlitade hovintendenten Piper för att författa en generalplan för uddens förvandling till park. Och den Piperska planen började omedelbart förverkligas av inhyrda dalkarlar under ledning av trädgårdsmästaren Johan Christian Ackerman.

Jean Erik Rehn. Första torpet vid 1700-talets mitt.

»Märk mellan Gärdsgårdars krökta led,
Hur’ Torpet det sluttar ner;
Til vänster bland Granars måssiga hed,
Den vägen man rundad ser,
Där Bonden tung med rullande hjul,
Illfänas til sitt rankiga skjul,
Och i solgången hinner fram,
Med Kycklingar, Kalfvar och Lam.«

Scen 4. Brunnsvikens landskap

I fjärde scenen vidgas perspektivet. Vid den här tiden var det alltjämt naturen och nyttans odlingar som präglade upplevelsen av landskapet bortom Norrtull och Roslagstull. Den främste förmedlaren av den upplevelsen är Jonas Carl Linnerhielm, den patriotiske och ömsinte reseskildraren av Sveriges täcka och pittoreska landskap, som 1797 utgav den vackert illustrerade boken Bref under resor i Sverige.

I det första brevet skildrar Linnerhielm sin avfärd den 14 maj 1787 från Stockholm på Stora landsvägen norrut mot Gävle. Redan vid Norrtull möter honom anblicken av »den sköna Landsbygden«. Vänster om landsvägen syns Solna skog, den »täcka skogspark«, som vid den här tiden följde landsvägen från Norrtull ända bort mot Frösundas hagar, ängar och åkrar.

»Lärkan genomdrillade luften, böljan stod lugn och hela Naturen fröjdades öfver Våren« utefter Linnerhielms färd förbi Frösunda och traktens små lanthus, ömsom nära vägen, ömsom mellan skogslundarnas höjder. Väl framme vid Järva krog, där vägen mot Enköping och Västmanland vek av åt väster och vägen till det kungliga lustslottet Ulriksdal mot öster, tjusas Linnerhielm av platsens livlighet och samtidiga ro – »tvänne så mycket freqventerade vägars sammanstötande ger stället oupphörligt en liflighet, som förnöjer, utan at medföra det buller Stadens höga hus återskalla från den stenlagda gatan«.

Och här vid Järva låter Linnerhielm också bonden träda in i landskapsskildringen: »Åkerfälten häromkring rördes nu af den skärande billen, bonden söng vid sina af spinnelväf glimmande fåror, körsvännens smäll genljudandes genom den rena luften: allt tycktes i lif och rörelse

Det är en landskapsskildring som kan påminna om både Elias Martins samtida folklivslandskap och Johan Gabriel Oxenstiernas intagande skildring av landskap och lantliv i det numera halvt bortglömda diktverket »Skördarne«.

Den genren i bildkonsten och diktkonsten syftade liksom Linner hielms reseberättelser till en nationell gemenskap eller nationell identitet i det gustavianska Sverige. Linnerhielms brev från maj månad 1787 avspeglar samtidigt ett klassiskt tema: kontrasten mellan stad och land: innanför tullarna staden, just bortom dem »den sköna landsbygden«. Och det är i och som en del av denna sköna landsbygd som de gustavianska parkerna skapades.

– Andra akten –
Brunnsvikens parklandskap 1784–1788

Scen 1. Mellanspel i Italien

Vid den här tiden var vurmen för antiken en gemensam nämnare för Europas kulturelit och vid de europeiska hoven började både furstebilden och den furstliga scenografin att färgas av antika förebilder. När greven av Haga, alias Gustav III, den 27 september1783 gav sig ut på sin Grand Tour till Italien, skylldes resan på behovet att kurera en liten blessyr. I realiteten syftade resan först och främst till en statuskonsumtion i tiden: att besöka, bese och beundra antikens mästerverk – och inte minst att handla på den blomstrande antikmarknaden i Rom. För att uttrycka sig en smula vanvördigt: shopping heritage. Och naturligtvis för att samtidigt roa sig, låta sig ses och knyta viktiga kontakter i Europas politiska maktspel.

Bénigne Gagneraux, Gustav III:s möte med påven i Vatikanmuseet.

I mars månad 1784 köpte kungen Apollo Kitharodos och de nio muserna av konsthandlaren m.m. Giovanni Volpano. Ett år efter hemkomsten köpte han den antika och av samtiden högt beundrade skulpturen Endymion och 1789 följde de sista inköpen, fyra antika kolonner och en Minerva Pacifera.

Kanske är det en övertolkning – men nog tycks förvärven avspegla avsikter av annan art än en samlares skönhetstörst och museala ambitioner. Det första inköpet, Apollo och muserna, associerar naturligt till teaterkungens självbild som de sköna konsternas främste beskyddare. Redan i Italien bestämde kungen att den antika ensemblen skulle placeras i ett nytt lustslott på Haga – med en närmast emblematisk betydelse för det blivande lustslottet. Den slumrande Endymion sades då vara funnen i den mest berömda av antikens storslagna villor, kejsar Hadrianus villa i Tivoli – och de fyra kolonner som köptes lite senare påstods komma från samma rum som skulpturen. Kanske gjordes inköpen inte minst för att ge en autentisk resonans åt en gustaviansk Villa Adriana vid Brunnsvikens strand.

Hieronymus van der Burg. Charta över Bellvue 1809.

Sannolikt var det också under kungens Grand Tour och mötet med antikens kulturarv, som tanken på ett sammanhängande parklandskap kring Brunnsviken föddes, gestaltat som ett pittoreskt landskap i den engelska stilen men framförallt koncipierat som ett eko av den romerska guldåldern i Gustav III:s tid.

Kvällen den 23 augusti 1784 återkom Gustav III till Stockholm. Vid återkomsten hyllades han av andre direktören vid de kungliga spektaklerna, Abraham Niclas Clewberg (senare adlad Edelcrantz) som fursten av en femte guldålder, en ny Augustus.

Scen 2. Bellevue

Efter hemkomsten från det kungliga sällskapets Grand Tour anlitade Sparre Fredrik Magnus Piper för att anlägga en engelsk park på Bellevue och redan samma år presenterade Piper en första generalplan. År 1785 upplät Gustav III Stallmästarholmen åt Sparre, som samma år dessutom förvärvade en del av den stora grusåsen bort mot Norrtull, den s.k. Generalsbacken.

I det sammanhanget reviderade Piper planerna för både Bellevue och den närmaste av Hagas holmar. Och det är nu som Sparre skriver till majestätet om sin avsikt att anlägga Bellevueparken som en del av ett sammanhängande parklandskap. »Mitt efterdöme var Haga, och huruledes Naturen Sjelf absolute förbundit hela Nejdens anläggningar i en och samma Engelsk smak, vore öfverflödigt at för Eders Kungl Majts upplyste ögon upprepa.« Enligt vad Sparre vidare skriver i brevet hade också Gustav III själv »funnit och förklarat hur Bellevue skulle prydas med planteringar, vägar och små byggnader«.

Scen 3. Hagaparken med utsikt över Brunnsviken

Den 1 september 1785 anlände Apollo och de nio muserna till Stockholm. Allt var förberett för att ge dem en representativ hemvist på Haga. Sommaren 1785 hade kungens anspråkslösa eremitage, den gamla mangårdsbyggnaden på Haga, flyttats upp till den pittoreska bergsplatå där den alltjämt står. Nu skulle mangårdsbyggnaden ersättas av ett lustslott av högre dignitet för monarken och hans antiksamling.

Men redan samma år kom nybyggnadsfrågan i ett helt nytt läge. Den 30 oktober avled Gustaf Philip Creutz, Gustav III löste in dödsboet och övertog Tivoli med den engelska park som Creutz börjat anlägga. Månaden därpå köpte kungen den lantegendom som gränsade till Haga i norr, Brahelund. Därmed öppnades två nya alternativ för placeringen av lustslottet.

Arkitekten Olof Tempelman fick uppdraget att rita slottet. Han och/eller Gustav III – valde att tillgodose de kungliga funktions- och symbolkraven med Palladios Villa Rotonda i Vicenza som förebild. Försommaren 1786 prövades först möjligheterna att uppföra villan eller lustslottet på Tivoli men under sommaren koncentrerades undersökningarna istället till Brahelund. Kungen föredrog det senare alternativet och på årsdagen av statskuppen 1772, den 19 augusti 1786, grundlades Brunnsvikens Villa Rotonda på bergssluttningen norr om Brahelunds mangårdsbyggnad.

Tivoli framstod sannolikt som alltför otillgängligt och otillräckligt för kungens planerade lustslott. Men alternativet Tivoli kom samtidigt att inspirera placeringen och orienteringen av lustslottet på Brahelunds ägor. Teaterkungen Gustav III kan på samma sätt som Piper ha fängslats av den makalösa utsikten från Tivoli udde ut över Brunnsviken med dess pittoreska sidokulisser och Stockholms stadsbild som fond. Just där och då kan därför kompositionen av det kungliga Haga och Brunnsviken ha fått en ny riktning, en ny skala och ett nytt spänningsfält.

Carl Petter Hilleström. Utsikt över Haga 1796.

Tidigare forskare har förvånat sig över beslutet att placera det nya slottet högt upp i Brahelunds bergiga sluttning, en placering som förutsatte omfattande och kostsamma bergssprängningar och ut jämningar av terrängen. Men sett i förhållande till visionen av Brunnsviken som storartad scenbild i det visuella och symboliska samspelet mellan kungens lustslott på Haga och kungens slott i Stockholm var beslutet både naturligt och meningsfullt. Och kostnadsfrågan var som vanligt ett lappri för monarken.

Våren 1787 fick Tempelman ett nytt uppdrag, att biträda majestätet som assisterade arkitekt vid om- och tillbyggnaden av Brahelunds corps de logis – »Det Lilla Slottet« – alias vad vi numera kallar Gustav III:s paviljong. Redan mot hösten stod det klart för Gustav III att Tempelmans lite valhänta nyklassicism inte skulle duga för att förverkliga visionen av »Det Stora Slottet«. Innan 1787 gått till ända hade den kunglige regissören bestämt sig för att ge nya dimensioner och nya betydelser åt sitt scenbygge. Nu befanns både Tempelman och Piper vara för korta i rocken för fortsatt förtroende. Den elegante klassicisten Louis Masreliez tog över ansvaret för inredningarna i Det Lilla Slottet, och för gestaltningen av Det Stora Slottet anlitades en genial teater- och landskapsscenograf av den stora stilen och visionära skolan – Louis Jean Desprez.

Fredrik Magnus Piper, »General-Plan af Gamla och nya Haga Lustpark«.

Den åsidosatte Piper presenterade sitt konstnärliga testamente som skapare av Hagaparken i den vackra ritningen »General-Plan af Gamla och nya Haga Lustpark«, som han lät ställa ut på Royal Society of Arts i London år 1794. Den är en sammanställning som i redigerad form visar Pipers förslag till parkens gestaltning från 1781 till 1786. Den är på många sätt tillbakablickande och illustrerar till stora delar tidiga tankar och förslag som hunnit bli obsoleta när Piper laverade sin »generalplan«. Samtidigt speglar planen en precis situation i parkens tillkomsthistoria. Prickade linjer för det kungliga lustslottets utvidgning visar att ritningen tillkommit efter det att Desprez tagit över Tempelmans roll som slottsarkitekt och lagt fram sitt första förslag till slottets utbyggnad och antikisering.

Scen 4. Frescati

Våren 1786 arrenderade Gustav III ut både Storängen och Lillängen väster om Roslagsvägen till gunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt. Därmed infogades också odlings- och skogslandskapet öster om Brunnsviken i kompositionen av det gustavianska parklandskapet. De första skisserna till en nybyggnad på platsen utfördes av Louis Jean Desprez hösten 1787. De avsåg ett monumentalt badhus som skulle placeras invid stranden mitt för Brahelund och Det Stora Slottet. Det var egentligen ingen nybyggnad för Armfelts behov, utan snarast en kompletteringsbyggnad av romerskt kynne till det konungsliga Haga.

– Tredje akten –
Landskapet som äreminne 1788–1792

Scen 1. Haga med utsikt över Brunnsviken

I dialogen mellan Gustav III och Louis Jean Desprez växte visionen fram av ett annat landskap kring Brunnsviken – landskapet som äreminne över monarken och hans välgärningar för sitt land och sitt folk. Två magnifika scenbilder av Desprez till den tredje akten har bevarats, som båda tycks ha tillkommit under 1791. I dem har monarkens store scenograf förvandlat landskapet till en sammanhängande kunglig lustpark av gigantiska mått.

Den ena bilden är ett panorama taget från nordost med en romersk Villa Frescati i förgrunden och med ståtliga obelisker – symboler för »La gloire des princes«, den furstliga äran – på de omgivande bergshöjderna. Över Brunnvikens vatten glider vimpelprydda båtar som tycks hämtade från scendekoren till ett nyromerskt drama.

Louis Jean Desprez, panorama över Nya Haga, 1791.

Den andra och mera kända scenbilden visar Det Stora Slottet och den kungliga lustparken med utsikt ut över Brunnsviken och bort mot staden och kungaslottet.

Vid samma tid planerades och skisserades en mängd monument på Haga, som skulle vittna om kungens lysande egenskaper och storartade gärningar. Templet för Sergels skulpturgrupp Amor och Psyke, helgat konsten och dess furstlige beskyddare; Templet till Solen eller Apollon, rest till snillets gud av snillets furste; Enighetens tempel, helgat minnet av statskuppen och Sveriges enande 1772; en gigantisk kolonn krönt av Gustav Vasa, rikets räddare och dynastins grundare, rest av hans namne och like; en väldig obelisk över Sergels skulptur av den döende hjälten Otryades, rest av fosterlandets förste medborgare och självuppoffrande försvarare, ett monument över segern vid Svensksund, rest av den kunglige segerherren.

Louis Jean Desprez. Monument över Otryades i Hagaparken.

Men mitt i tredje aktens första scen förlorade den store teaterkungen kontrollen över skådespelets handling och scenografi. På operamaskeraden den 16 mars 1792 sköts han i ryggen av Jacob Johan Anckarström och den 29 mars avled han i sviterna efter attentatet.

Med mordet på Gustav III dog hans mest glansfulla vision. Att av landskapet kring Brunnsviken skapa ett monument för samtid och eftervärld över den upplyste filosofen på Sveriges tron, fädernelandets räddare och segerrike försvarare, konsternas furste och en ny Augustus för en ny guldålder.

Sockel till obelisk vid Brunnsviken.

Gustaviansk epilog

Haga

Gustav IV Adolf ärvde Haga som kunglig reträttplats och kom att bli långt mera bofast där än sin far. Den ängsligt sparsamme Gustav IV Adolf stod emellertid fullständigt främmande för att förverkliga faderns måttlösa visioner. En av dem, kaskaden utmed Grottberget, kom dock att väckas till nytt liv i sonens tid. År 1797 kallades major mechanicus Jonas Lidström från Karlskrona till Stockholm för att »uppgifva projekt och förslag till vattenuppfordringar vid Kongl. Lustslotten Haga och Drottningholm«. Men det initiativet kom att stanna vid en promemoria av majoren med en bilagd ritning till en ångmaskin. (Läs gärna mera om kaskadprojektet i Hagaparken under rubriken Inspel på Kommitténs hemsida.)

För den växande kungafamiljen räckte Gustav III:s paviljong och den gamla mangårdsbyggnaden på Haga inte till. År 1802 fick arkitekten Carl Christoffer Gjörwell i uppdrag att rita en nybyggnad åt kungabarnen. Den nya paviljongen eller villan orienterades mot Brunnsviken och Pipers norra arkipelag och här skapades under de följande decennierna en helt ny park med rika planteringar, romantiska promenader och eleganta broar över speglande vatten. Men då hade Bernadotterna redan övertagit det kungliga Haga och den historien hör till en senare del av texten.

Tivoli

När Jonas Carl Linnerhielm besökte Bergshamra år 1795 hade Tivoliparken redan börjat återtas av naturen. »Redan voro åtskilliga promenader tilldanade; redan stället utstakadt för en tillärnad byggnad; men – en förtidig död slöt hans dagar – och Lustparken återgick till sin vildhet.«

W. M. Carpelans Stockholmskarta 1817.

Bellevue

Efter Carl Sparres död 1791 löste Gustav III in dödsboet och planerade vidare för att fullborda Bellevueparken i rumsligt sammanhang med Haga. Men inga anläggningsarbeten tycks ha kommit till stånd under kungens återstående livstid.

Jonas Carl Linnerhiem, Frescati.

Fyra år efter Sparres död vandrade Jonas Carl Linnerhielm med beundran genom parken. »Genom väl anlagde promenader, mycket planterande och gräsfälts tilldanande hafva desse sandbackar, berg och vanvårdade dälder vunnit mycken fägring. Ännu i gränsen af den folkrika Staden känner man Landsbygdens lugn, och gömd mellan de Alar, som i höjdernes skugga freda den täcka stranden, njutes den ljufvaste svalka af de lekande böljor, som aldrig härjande smyga sig vid trädens rötter imellan den veka vassen

Frescati

Det uppfördes varken ett ståtligt badhus eller en romersk villa vid Brunnsvikens strand för kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt. Istället lät Armfelt bygga sig en mera anspråkslös villa på behörigt avstånd från de sanka och osunda strandängarna. Men han kom aldrig att njuta sitt otium i Frescati; efter mordet på Gustav III föll Armfelt i onåd och fördrevs så småningom ur landet.

Ingen av de Gustavianska scenbilderna från den första, andra eller tredje akten kom således att helt förverkligas. Men när arbetena på de tre lustparkerna Haga, Tivoli och Bellevue avstannade, hade både landskapet och landskapsupplevelsen redan påverkats av majestätets visioner. I Solna socken och Stockholms stad hade Tivoli återuppstått på Bergshammars gård, Bergshammars Storäng bytt namn till Frescati och trakten kring Roslagsberget fått namn av det landskap vid Mons Albanus, där Ciceros Villa Tusculana en gång var belägen. Det lantliga landskapets lugn och behag norr om Stockholms tullar hade fått ny färg och betydelse som återklang av en romersk guldålder.

Samtidigt hade ett litterärt raster lagts över Brunnsvikens topografi. Vergilius, Horatius och andra diktare, som skapat den klassiska bilden av det pastorala landskapet och lantlivets behag, fanns närvarande här och nu i upplevelsen av skogar, berg, hagar, ängar och åkrar kring Brunnsvikens glittrande vatten – där små najader höjde sina gyldne horn.

Och vad hände sedan?

Sänkningen av Brunnsviken

År 1863 förändrades den gustavianska landskapsbilden radikalt, när Brunnsvikens vattennivå sänktes med 1,25 meter. Hagas gustavianska arkipelager gick om intet och med dem de första Bernadotternas enda konstnärligt betydande förnyelse av Hagaparken, försköningen av den norra arkipelagen framför Haga slott. Efter sjösänkningen återstod för slottsförvaltningen endast den trista uppgiften att fylla ut den sumpmark som nyss varit speglande vatten.

Armfelts Frescati förlorade sin förbindelse med Brunnsvikens vattenspegel och kring Bellevue krympte de vikar, där Linnerhielm njutit den ljuvaste svalka. Och vid Tivoli torrlades den kanal som skulle skilja den pittoreska parken från odlingsmarken på Bergshammars gård. Sedan dess har vattenytan minskat ännu mer genom både utfyllnader och den naturliga landhöjningen med ytterligare någon meter.

Järnvägens intåg

Brunnsviken har sedan långt tillbaka i tiden omslutits av viktiga färdvägar. I väster förde Stora landsvägen från Norrtull mot Uppsala med avtag mot Västmanland vid Järva krog. I öster ledde landsvägen norrut mot Roslagen.

Vägtrafikens utveckling under 1800-talet motiverade inga stora förändringar av de båda landsvägarnas sträckning och standard. Däremot kom ett nytt trafikslag att kraftigt förändra den gustavianska landskapsbilden kring Brunnsviken.

Den 15 maj 1882 invigdes Värtabanan. Den gick från Värtahamnen till Karlberg och byggdes främst för att tillgodose den växande järnvägstrafikens behov av stenkol till ångloken.

Topografiska kårens uppmätning, södra Brunnsviken, 1856.

Värtabanan drogs raka vägen genom sumpmarker och berg från Värtahamnen genom Norra Djurgården, vidare över Roslagsvägen, tvärs genom Bellevueparken och vidare över Uppsalavägen bort till Karlberg. För den pittoreska park som Carl Sparre och Fredrik Magnus Piper skapat vid Brunnsvikens södra strand innebar järnvägen en omedelbar katastrof, för förvaltningen av Norra Djurgårdens naturvärden och Brunnsvikens gustavianska landskap en bestående olycka.

Tre år senare öppnades järnvägen Stockholm-Rimbo för trafik. Den förband huvudstaden med det växande järnvägsnätet i Roslagen och användes till en början enbart för godstrafik – malm, järn och skogsprodukter från Upplands gruvor, bruk och skogar. Järnvägen anlades mellan Roslagsvägen och Brunnsviken och gick från Östra station raka vägen genom berg och över ängsmarker till Ålkistan och vidare norrut. Armfelts villa hamnade öster om den höga järnvägsbanken och därmed utplånades det visuella och associativa sambandet mellan kungagunstlingens villa och monarkens Haga på andra sidan vattnet.

Vid Albano förenades de båda banorna och därmed dömdes områdets skogs- och odlingsmark till undergång. I anslutning till den nya godsstationen utvecklades ett tämligen vildvuxet industri- och lagerområde.

Stadens tillväxt och institutionernas utflyttning

På 1860-talet ledde Stockholms tillväxt till krav på en övergripande plan för att reglera den tillkommande bebyggelsen och stadens gatunät. I den s.k. Lindhagenplanen från 1866 föreslogs en monumental aveny, som med 70 meters bredd skulle skära genom hela Norrmalm från Gustav Adolfs torg bort till Brunnsviken, »en mera än 1/4 mil lång pulsåder för trafiken, luften och ljuset«. Man hänvisade till Gustav III:s visioner men förebilden var snarare Napoleon III:s och Georges-Eugène Haussmanns storartade axel mellan Tuilerierna och Bois de Boulogne.

Lindhagens förslag att integrera Bellevue och Brunnsviken i det nya esplanadsystemet kom dock inte att realiseras och Brunnsvikens landskap blev aldrig en Bois de Boulogne i Haussmanns anda.

Topografiska kårens Stockholmskarta 1891.

Stockholms snabba utveckling och tilltagande nybebyggelse under 1800-talets sista decennier kom samtidigt att sätta direkta spår i Brunnsvikens landskap. Nu intensifierades uttaget av sand och grus från stadens sandtag i Generalsbacken, den höga grusåsen mellan Norrtull och Bellevue, och på bara några decennier jämnades åsen med marken.

Knappt hundra år efter Lindhagens vision realiserades dess antites. År 1962 invigdes ett nytt landmärke i Brunnsvikens landskapsbild, Wenner-Gren Center, som uppfördes där Ormträsket en gång legat. Därmed togs ett klassiskt motiv i Hagas och Brunnsvikens relation till staden av daga, den visuella och betydelsebärande dialogen mellan Stockholms slott och Gustav III:s planerade lustslott. Samtidigt släcktes 1866 års dröm om en praktfull avenue från kungaslottet till Sveriges Bois de Boulogne, Brunnsvikens gustavianska landskap.

Nu står i stället Centrets gigantiska pylon som fond i Sveavägens perspektiv mot norr – och som fond i Brunnsvikens landskapsbild mot söder. Samma år som Centret invigdes, invigde kung Gustav vi Adolf Arlanda flygplats. Samtidigheten är förstås ingen tillfällighet. Tvärtom definierades Centret på så sätt som entrébyggnad till det moderna Sverige och dess huvudstad, ett kreativt centrum för internationellt forskningssamarbete.

Den mera prosaiska verkligheten har farit hårt fram med den visionen under senare decennier. I dag saknar Pylonen ett innehåll eller en mening som skulle kunna motivera dess närmast enastående dominans i stadsbilden. Det är oförklarligt att den utmaningen varken uppmärksammats eller antagits vare sig i samband med lokalförsörjningsplaneringen för de expanderande forskningsinstitutionerna kring Brunnsviken eller vid den kommunala planläggningen av området mellan Norrtull och Roslagstull.

Av stenstadens förtätning mot slutet av 1800-talet följde också krav på utflyttning av expanderande och utrymmeskrävande verksamheter av skilda slag. Lantbruksakademiens experimentalfält hade redan på 1810 talet anlagts på Frescati och blev nu kärnan i det kluster av vetenskapliga institutioner som successivt etablerades öster om Brunnsviken.

Först ut var Vetenskapsakademiens botaniska trädgård, Bergianska trädgården, som på 1880-talet flyttade sina anläggningar från Bergielund i dagens Vasastad till Frescati. Det skulle snart bli mer.

På bergshöjderna närmare tullarna tillkom samtidigt nya vårdinstitutioner. På 1880-talet byggdes Eugeniahemmet och Blindhemmet på Norrbackahöjden utanför Norrtull. Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet flyttades till området på 1930-talet och har genom fortgående utbyggnader allt mer kommit att dominera landskapets horisontlinje bortom Norrtull.

Vid Roslagstull avplanades det brant stupande Albanoberget genom sprängningar och utfyllnader och på den ensliga platån byggdes stadens epidemisjukhus, invigt 1893. Därmed började en av de mest pittoreska kulisserna i det gustavianska parklandskapets komposition av natur och kultur att förlora sin verkan.

Vid 1900-talets början inleddes också en militär utflyttning från staden för att tillgodose försvarets växande mark- och lokalbehov. 1905 års Järvafältskommission, som tillsattes för att ersätta Ladugårdsgärde med ett nytt militärt övningsområde norr om Stockholm, förvärvade successivt stora områden i Solna. Redan det första året inköptes Lilla Frösunda och Annelund och senare även Frösundavik. Under loppet av några decennier förvandlades det odlingslandskap väster om Brunnsviken, som Gustav III en gång tänkt omskapa till en lustpark, till ett kasernoch övningsområde för fälttelegrafkåren och ingenjörstrupperna.

I senare tid har försvarsmakten också avsatt spår i Brunnsvikens parklandskap som alltjämt består. Efter det tyska anfallet på Danmark och Norge våren 1940 genomfördes en successiv förstärkning av Stockholmsområdets försvar. Pjäsvärn och andra anläggningar i Bellevueparken, på Tivoliberget och ytterligare delar av landskapet kring Brunnsviken finns ännu kvar – om än i mestadels ruinerat och alltid vandaliserat tillstånd.

Vetenskapsstaden öster om Brunnsviken

Där Gustav III föreställde sig ett landskap i romersk tonart – från Albano i söder till Frescati och vidare norrut mot Tivoli – har marken sedan dess tagits i bruk för vetenskapliga institutioner. 1901 års kommittéförslag om utflyttning av Riksmuseet resulterade inte bara i Axel Anderbergs magnifika museibyggnad på Frescati ladugårds mark, utan också i en första vision av en »Vetenskapsstad« kring Roslagsvägen. Redan under 1910-talet började visionen förverkligas. Nya anläggningar uppfördes för Nobelinstitutet, Vetenskapsakademien, Skogshögskolan och Veterinärhögskolan och odlingslandskapets beteshagar, slåtterängar och åkrar kring Roslagsvägen togs successivt i anspråk för monumentala nybyggnader. Samtidigt anpassades de nya bebyggelsegrupperna omsorgsfullt till landskapets huvudstruktur och de skogklädda bergshöjderna behöll sin verkan i Brunnsvikens landskapsbild.

Riksmuseet

Vad Frescati angår, fortgick utbyggnaden till en början utan svåra konflikter med Brunnsvikens gustavianska landskap. Kanske kan man till och med betrakta 1910-talets monumentala nybebyggelse för den svenska naturvetenskapen som en sentida återklang av den heroiska landskapsbild, som i andra syften föresvävade Gustav III och Louis Jean Desprez.

Albano, oljemålning av Sylvester Schedrin 1825.

Annorlunda förhåller det sig med Albano. I utblickarna från de gustavianska parkerna spelade Roslagsberget med sin råa och otuktade natur en viktig roll som fondmotiv i det gestaltade landskapet. Samtidigt gav namnet och anspelningen på antikens Mons Albanus en särskild betydelse åt berget i scenograferingen av Brunnsvikens associativa landskapsbild, vars color romanus skulle manifestera majestätets förvaltning av arvet efter guldåldern i kejsar Augustus tid.

Degraderingen av bergets betydelse i det historiska landskapet började med avplaningen och nybyggnaden för Epidemisjukhuset på 1890talet. Kulmen nåddes med nybyggnaden av Fysikcentrum, numera kallat AlbaNova Universitetscentrum, invigt 2001.

Vägtrafikens utbyggnad

Det dröjde flera decennier in på 1900-talet innan utvecklingen av vägtrafiken började påverka landskapsbilden kring Brunnsviken. Den första förändringen gjordes under 1940-talet, när Uppsalavägen moderniserades och landsvägens mjuka rundning förbi Hagakullen rätades ut. Men först med trafikutvecklingen och rekordåren efter andra världskriget inleddes den våldsamma omvandling av vägnätet norr om Stockholm, som i dag är ett dominerande inslag i landskapet och landskapsupplevelsen kring Brunnsvikens stränder.

Öster om Brunnsviken byggdes Roslagsvägen ut som sexfilig motorled med plankorsning vid Fiskartorpsvägen och planskild korsning vid Bergiusvägen. Väster om Brunnsviken byggdes Uppsalavägen ut till motorvägsstandard, delar av Hagaparken förvandlades till vägmark och både Haga södra och norra grindar flyttades längre in i parken. I samband med vägbyggena utplånades också Fredrik Magnus Pipers ha-ha dike mot Uppsalavägen. Nya ljuddämpande jordvallar i helt annan skala anlades istället för att åtminstone hjälpligt skona upplevelsen av parken från bullret och åsynen av motortrafiken.

Under rekordåren tillkom också ett nytt element i landskapet, motorleden mellan Roslagsvägen och Uppsalavägen och trafikplatsen vid Järva. Nu skars Brunnsvikens landskapsrum sönder i norr, nu stängdes den historiska vägförbindelsen från Uppsalavägen norrut till Ulriksdals slott och nu bröt bullret ut över Brunnsviken också från den norra stranden.

De tidigare citerade texterna av Jonas Carl Linnerhielm om landskapet och landskapsupplevelsen i det sena 1700-talet är en lovsång till Naturen och det pastorala lugnet bortom stadens tullar. Ett landskap där vägar möts, »utan at medföra det buller Stadens höga hus återskalla från den stenlagda gatan«.

Nu återskallar en massiv barriär av höga kontorshus motordånet från E4 ut över Brunnsvikens vatten. Nu vilar inte landsbygdens lugn över det pittoreska landskapet kring Roslagsvägen, där 33 000 motorfordon passerar dagligen. Och nu har den livlighet och samtidiga ro som tjusade Linnerhielm vid Brunnsvikens norra strand förbytts i en ständigt malande trafikström, där Bergshamraledens 60 000 motorfordon förstärker den dagliga anblicken, det dagliga ljudet och de dagliga utsläppen från 111 000 motorfordon på E4.

De gustavianska lustparkernas förvaltning

Haga

Efter Bernadotternas intåg på Haga anpassades parken stegvis till samtidens moden och behov. Samtidigt som Gustav III:s paviljong fick en makeover i Oscar I:s smak, planterades modeträd som lärkträd, poppel, bok, silvergran, akacia och Pinus strobus på skilda håll i parken.

Haga Lustslott, ur Nordiska taflor 1860.

Den viktigaste förnyelsen och försköningen av parken i Bernadotternas tid gällde emellertid samspelet mellan Haga slott, den Piperska arkipelagen och Brunnsvikens öppna vatten. Under de decennier då de i trädgårdskonsten engagerade drottningarna Desideria och Josefina disponerade Haga slott förskönades parken ned mot Brunnsviken med nya planteringar, romantiska broar och promenader. År 1854 fick Bernadotternas vackra park framför Haga slott ytterligare en stämningsfull komplettering. På en kulle på Rålambsholmen, arkipelagens nordligaste holme, lät Musikaliska akademien uppföra ett monument över Josefinas andre son, sångarprinsen Gustav.

Monument över prins Gustaf.

Nio år senare sänktes Brunnsviken, kanalernas speglande vatten framför Haga slott försvann och Bernadotternas försköning av Hagaparken park försjönk så småningom i glömska.

I Karl XV:s tid skedde en mera negativ förändring av den gustavianska parken. Tomtmark uppläts på holmarna utanför Gamla Haga och där uppfördes i rask följd de omfångsrika villorna Japan, Kina, Walhalla, Karlsborg och – något senare – Villa Ädelsten. Och på samma gång privatiserades och glömdes Gustav III:s promenadstigar inför statskuppen 1772.

Holmarnas avskildhet från parken accentuerades ytterligare när holmen längst i söder omgestaltades till kunglig begravningsplats efter drottning Margaretas död 1922.

Först på 1930-talet ersattes denna kontinuerliga förnyelse – och stundom förvanskning – av det gustavianska Haga av ett mera restaureringsorienterat synsätt. Från och med arkitekten Ragnar Hjorths restaurering av Gustav III:s paviljong kan man säga att det gustavianska Haga stått som riktpunkt för vård och upprustning även av parken.

Tivoli

Tivoliparken övergavs efter kanslipresidentens död, glömdes och väcktes från sin Törnrosasömn först efter mer än tvåhundra år. 1998 lät Solna stad rusta upp stigar och utsiktspunkter med utgångspunkt från uppmätningsritningar från 1786 och spår av det som varit. Alltjämt väntar dock Tivoliudden i dess helhet på att en kvalificerad plan för upprustning och fortlöpande skötsel skall börja förverkligas.

Frescati

Armfelts Frescati blev aldrig vad som fantiserats och planerats i Gustav III:s tid; våtmarken ned mot Brunnsviken med sina tänkta kanaler dränerades 1863 och Roslagsbanans tillkomst år 1885 dömde Frescati till en isolerad framtid i banvallens nordskugga. I dessa dagar har emellertid en vattenspegel och en våtmark skapats från Brunnsviken upp genom Lilla Frescatis forna strandängar. Men Roslagsbanan gör alltjämt det historiska sambandet mellan Brunnsviken och den Armfeltska villan obegripligt.

Våtmark, Bergianska trädgården.

Bellevue

Efter Gustav III:s död gick Sparres Bellevue ett dystert öde till mötes. Under en följd av år kom stället att hysa en växlande skara av kungliga familjemedlemmar och förnämare hyresgäster. Parken underhölls nödtorftigt med samma organisation och i princip samma ambitionsnivå som gällde för Hagaparken – även om överståthållaren Modée redan sommaren 1793 måste utfärda en kungörelse med bötesföreläggande för att stoppa vandalismen i parken.

År 1837 började Bellevues bästa odlingsmark användas som mullbärsplantager av Sällskapet för inhemsk silkesmaskodling. Resten av den föga produktiva marken arrenderades ut. Skötseln blev snart eftersatt, parken började förfalla och med förfallet följde en fortlöpande nedvärdering av området som en konstnärligt gestaltad park. Den degraderingen påskyndades ytterligare av Värtabanans dragning tvärs genom parken, torrläggningen av Ormträsket, nedschaktningen av Generalsbacken och nya körvägar som skar rakt igenom parkens eleganta komposition av buktande promenader och öppna gräsytor.

Efter femtio år lades mullbärsplantagen ned och 1889 övertog Stockholms stad arrendet av Bellevue. Syftet var inte att skapa en attraktiv stadspark av det slag som vid den tiden blivit högsta mode i både Europa och Stockholm. Det omedelbara skälet var istället att förhindra stahur långt degraderingen nått mot slutet av 1800-talet. Fram emot sekelskiftet rustade staden dock upp parken norr om järnvägen för att användas som idrotts- och utflyktsplats, medan den odlingsbara marken i söder utnyttjdes som plantskola. Samtidigt tog båtsporten över de täcka stränder där Linnerhielm njöt den ljuvaste svalka under alarnas hägn. Och utfyllnader, kajer, båtplatser och båtupplag utplånade steg för steg strändernas naturliga fägring.

Efter Carl Sparres död år 1791 har Bellevueparken varken vårdats för att bevara den ursprungliga karaktären eller tillförts några konstnärliga värden. Tvärtom har det handlat om en fortlöpande destruktiv dialog mellan förfall och förvanskning.

Paradoxalt nog har däremot det senaste intrånget i Bellevueparken, dragningen av Norra länken, lett till att en restaurering av den gustavianska parken har utretts för första gången och att medel anvisats, som äntligen kan göra en upprustning möjlig. När detta skrivs har den upprustningen inletts av Trafikkontoret i Stockholms stad på ett alldeles utmärkt sätt.

Norra länken.

Förvaltningen av Brunnsvikens historiska landskap
– en programförklaring våren 2011

Landskapets värden; det gestaltade, över tiden utvecklade och associativa landskapet

Unesco har introducerat tre begrepp eller utgångspunkter för värdering och urval av skilda landskapstyper för skydd enligt världsarvskonventionen, designedevolved och associative landscapes – konstnärligt gestaltade, över tiden utvecklade och associativa landskap.

I det inledande historiska avsnittet har berättelsen om Brunnsvikens landskap främst handlat om det konstnärligt gestaltade landskapet från Gustav III:s tid – som ofullbordad vision och som närvarande verklighet. I försköningen av landskapet i den pittoreska stilen utnyttjade den store landskapsscenografen Fredrik Magnus Piper traktens givna förutsättningar på ett utsökt sätt; den naturliga växlingen mellan åsar, förkastningsbranter och sprickdalar blev till effektfulla element i landskapskonstens scenbygge. På så sätt integrerades det av naturen givna och av människan kultiverade landskapet i ett konstnärligt gestaltat parklandskap med nya betydelser och upplevelsevärden.

Försköningen av Brunnsvikens agrarlandskap i Stockholms stad och Solna socken präglades samtidigt av en associativ dialog mellan forna tiders guldåldrar och en storhetstid för samtid och eftervärld under en ny Augustus – Gustav III. Här fanns på nytt det Tivoli där Horatius och Catullus njutit lantlivets behag och här speglade sig ett nytt Mons Albanus i en ny Albanersjö.

Det historiska avsnittet har visat hur det gustavianska landskapet förändrades under de följande seklerna. I en del fall har förändringarna tillfört landskapsupplevelsen nya värden, i andra brutala ingrepp som illa sargat betydelsebärande huvudelement i det gustavianska landskapet – som vision och verklighet. Det gestaltade, över tiden utvecklade och associativa landskapet kring Brunnsviken präglas emellertid fortfarande starkt och levande av den gustavianska tiden. Det är också den gustavianska visionen, de associativa kopplingarna till den och de faktiska spår den avsatt som gör Brunnsvikens landskap internationellt intressant och betydelsefullt.

Det finns skäl att särskilt betona att kunskapen om och analysen av de associativa/immateriella värdena bör lyftas fram och integreras i bevarande och vård av Brunnsvikens historiska landskap. Det gäller från analysen av betydelser och värden till formuleringen av mål och operativa program för såväl den fysiska förvaltningen som förmedlingen av kunskaper och upplevelser.

Mot den här bakgrunden anser Kommittén det angeläget att med både teoretiska och empiriska utgångspunkter diskutera hanteringen av (den gustavianska visionen av) ett gestaltat landskap,

> som endast delvis förverkligats,
> som delvis utarmats, delvis förvanskats under tidens gång,
> som med tiden inlemmats i en rumslig kontext med nya betydelser och värden,
> som bär på rika associativa värden, knutna främst till den gustavianska tiden.

Kommittén har inlett den diskussionen genom att hösten 2010 anordna ett internationellt symposium, The Management of a Lost Vision. Kommittén kommer att verka för att diskussionen fortsätter och fördjupas. En rapport från symposiet finns på Kommitténs hemsida.

Landskapets förvaltning; bevara, utveckla, återskapa

Lagskyddet för området Ulriksdal – Haga – Brunnsviken – Djurgården, numera benämnt Kungliga nationalstadsparken, tillkom år 1995 för att i ett långsiktigt perspektiv hindra en fortlöpande exploatering och fragmentisering av det historiska landskapet.

I förvaltningen av den fysiska miljön är det vanligt att starka och legitima exploateringsintressen ställs mot likaledes starka och legitima bevarandeintressen. Planeringen av markanvändningen handlar då som regel om att finna avvägningar och göra kompromisser mellan intressena. Vad gäller Kungliga nationalstadsparken gör lagen det tydligt att bevarandeintresset alltid har prioritet vid sådana intressemotsättningar. Det innebär att intrång i parklandskap eller naturmiljö eller skada på det historiska landskapets natur- och kulturvärden under inga omständigheter kan accepteras. Kompromisser är inte möjliga.

Lagen syftar emellertid inte enbart till ett bevarande av befintliga natur- och kulturvärden.

»Utvecklingen i nationalstadsparken bör sammantaget inriktas på att förstärka områdets natur-, kultur- och rekreationsvärden och att värna den biologiska mångfalden.« (Prop1994/95:3, s.43)

I Kungliga nationalstadsparken duger det således inte att i görligaste mån ta hänsyn till natur- och kulturvärdena vid planering för ändrad markanvändning, ny bebyggelse eller nya anläggningar. Här gäller det istället att alltid analysera, värdera och ta till vara det historiska landskapets potential med den överordnade målsättningen att bevara och förstärka parkens natur-, kultur- och rekreationsvärden. För parkens framtid är det av avgörande betydelse att »hänsynstagande till« ersätts med »tillvaratagande av« som grundprincip för förvaltning och ut veckling av de värden som motiverat och motiverar skyddsinstitutet nationalstadspark.

Strävan att förstärka kultur- och naturvärdena hos Brunnsvikens landskap kan i många fall inspirera till eller sammanfalla med önskan att återställa förlorade värden i det gestaltade landskapet – att restaurera eller rekonstruera de gustavianska parkerna. Kommittén är i grunden skeptisk till ingrepp i dagens autentiska version av det gestaltade landskapet i syfte att ersätta den med restaureringar/ rekonstruktioner av tidigare gestaltningsskeden. De restriktiva riktlinjerna i Venedigdokumentet (1966), Conservation and Restauration on Monuments and Sites med dess särskilda tillägg om Historic Gardens i Florensdokumentet (1982) har således full relevans för förvaltningen av parkerna och det historiska landskapet kring Brunnsviken.

Emellertid hänger den aktuella problematiken i Brunnsvikens parker sällan samman med ambitioner att avlägsna senare tillskott till parkens gestaltning för att återställa (restaurera eller rekonstruera) en tidigare form eller gestaltningsidé. I allmänhet gäller frågan istället hur man ska hantera bestående skador av tidigare intrång (som Värtabanan i Bellevueparken) eller förfall och eftersatt underhåll (exempelvis i Bellevueparken). Frågan kan också gälla om och hur betydelsefulla sammanhang och kompositionsprinciper, som utplånats eller försvagats, kan återskapas/förtydligas genom konstnärligt genomarbetade nytillskott eller målmedvetet riktade vårdåtgärder. Den frågeställningen har särskild relevans i Hagaparken.

Med utgångspunkt i en sådan mera dynamisk syn på förvaltningen av parkernas kulturvärden har kommittén bland annat väckt förslaget att anlägga en (av Gustav III tilltänkt) kaskad utför Grottberget i Hagaparken.

Frågan om utveckling som återställande eller återställande som utveckling har också relevans för förvaltningen av den gustavianska landskapskompositionens av naturen givna grundelement. Väster om Brunnsviken gav Stockholmsåsens sträckning åt norr en förutsättning för utvecklingen av det agrara landskapet men den blev också en viktig utgångspunkt för gestaltningen av den gustavianska tidens parklandskap.

I söder togs åsryggarna Stallmästarholmen och Generalsbacken i anspråk för slingrande promenader med utsikt ut över Brunnsviken, längre norrut vid gamla Haga utvecklade Gustav III och Fredrik Magnus Piper de tre holmarna med sina åsar till ett av parkens vackraste motiv. Ytterligare norrut bildade Hagakullen en kraftfull accent i landskapet och vid Annelund bortom den lät skalden och gymnasten Per Olof Ling senare anlägga både promenadvägar och en enskild begravningsplats för sig och de sina.

Så småningom blev både Generalsbacken och Hagakullen till grustag som snart nog jämnades med marken. Senare utplånades också grusåsen söder om Järva krog, först som grustag och senare för att ge plats för utbyggnaden av E4.

Hagakullen har tidigare återskapats – men samtidigt förhöjts – med rivningsmassor från Södra Klara. Den nedschaktade Generalsbacken har däremot reducerats till »f.d. bensinstationstomten« i det pågående detaljplanearbetet för Norrtull. Och grusåsen söder om Järva krog är glömd. Men nya förutsättningar, krav och behov kan motivera att de båda åsarna istället får inspirera till nya lösningar: i söder till en nybyggnad med en krönande park på ungefär samma höjd som den forna Generalsbacken, i norr till en ny ås öster om E4 som skydd för buller och föroreningar från vägtrafiken.

von Breda, Teresa Vandoni.

Öster om Brunnsviken präglades 1700-talets landskap av en pittoresk växling mellan kala eller av mager skog täckta berg och grönskande dalsänkor, som via Laduviken, Uggleviken och Husarviken sträckte sig ända bort till Värtan.

Berget mittför Haga slott på andra sidan sjön har liksom Tivoliberget i norr behållit sin verkan i det gestaltade och associativa landskapet. Verkan av den viktigaste bergsklippan i den gustavianska kompositionen, Roslagsberget, Brunnsvikens Mons Albanus, har däremot steg för steg fördärvats genom okänsliga nybyggnader.

I dalsänkan norr om Roslagsberget stadstullen mötte man landsbygdens lugn och lantlivets behag bortom stadens gräns. Hit for man också för krogen Första Torpets eller Kräftrikets skull, och här vid Söderbrunn låg porten i Djurgårdsstaketet in till den kungliga jaktparken och parkvägen bort mot Fiskartorpet och Värtan. Men uppenbart har 1880talets järnvägsbyggen och den påföljande omvandlingen av dalsänkans ängs- och hagmark till ett småskaligt industriområde kommit att helt skymma undan dalsänkans betydelse i Brunnsvikens historiska landskap.

Brunnsvikens historiska landskap; utsträckning och avgränsning

I Stockholms stads fördjupade översiktsplan för Kungliga nationalstadsparken har Brunnsvikens historiska landskap styckats upp under två rubriker eller områdesbeteckningar, Haga–Brunnsviken och Vetenskapsstaden. Styckningen beror inte av respektive områdes belägenhet eller betydelse i det historiska landskapet och inte heller av dagens visuella landskapsupplevelse. Beteckningarna Haga–Brunnsviken och Vetenskapsstaden och den rumsliga gränsdragningen dem emellan utgår i stället från dagens markanvändning. Dagens markanvändning är självfallet en irrelevant utgångspunkt för en analys/värdering av det historiska landskapet kring Brunnsviken med dess betydelsebärande kultur- och naturvärden.

Som nyss har visats utgör exempelvis »Albanoområdet« en betydelsefull del av det gestaltade, det över tiden utvecklade och det associativa landskapet kring Brunnsviken. Det förhållandet påverkas inte av det faktum, att dalsänkan i dag till stora delar är ett avrivet industriområde och av staden och exploatören, Akademiska Hus, brukar beskrivas som en »oansenlig grusplan«, »ödslig industritomt« etc.

Planmyndighetens och exploatörens ahistoriska uppfattning om områdets betydelse har fört fram till det närmast katastrofala planförslaget att exploatera dalsänkan med en nybebyggelse av urban karaktär och ett exploateringstal som är jämförbart med Vasastadens. Kommittén har kraftfullt avvisat planförslaget i sina samrådsyttranden och samtidigt förordat en alternativ lokalisering av stora delar av universitetets lokalbehov, nämligen till Wenner-Gren Center med intilliggande marktillgångar vid Norrtull.

Utsträckningen av Brunnsvikens och Kungliga nationalstadsparkens historiska landskap kan inte heller inskränkas till det område som innefattas av nationalstadsparkens gränser. Stor betydelse för nationalstadsparkens bevarande och utvecklingen av dess kultur- och naturvärden har förvaltningen av Brunnsvikens och Kungliga nationalstadsparkens rumsliga kontext. Ökad uppmärksamhet måste ägnas åt de så kallade buffertzonerna kring nationalstadsparken och den exploatering som där planeras. Ett aktuellt exempel är den detaljplan som staden upprättat för att ersätta gasklocka 4 vid Hjorthagen med ett bostadshus i 47 våningar och en höjd på 170 meter.

Cesare Ripa. Allegorisk framställning av »Den furstliga äran«.