Parker som resurser i urbanitetens tidevarv

Av Anders Björnsson

Det var en våt morgon i början av september. Trafiken stod stilla på påfarten till Uppsalavägen. Flera bilolyckor hade skapat långa köer vid Stockholms infarter. Taxin kröp ännu när vi närmade oss Brunnsviken. Detta var inte rusning, det var ett system som inte fungerar.

Konferensen ”Large Parks in Large Cities” tycktes oberörd av kaos och väta. Kungen och kronprinsessan anlände i tid, den senare med sin bostad en mycket vital representation av den stora parken som utgjorde navet i diskussionerna. ”Storlek har betydelse”, står det på flera ställen i mitt reporterblock. Parker kan växa, men det troliga i våra motorburna samhällen är att de krymper, sargas – man talar faktiskt om ”car parks”, ”science parks”. Anläggs det längre stadsparker? Men med anläggningsarbete avser man vanligen någonting mera robust – någonting som sätter en stad ”på kartan”. En flygplats kanske, ett brobygge.

Kartor var naturligtvis ett ofta använt åskådningsmaterial under denna internationella konferens, och det blev då tydligt att kartan talar ett språk som kan förstås av nästan alla. Det är universellt, även om projektionerna varierar. Men olika kartor säger olika saker. Kartans språk kan också bli ett maktspråk, eller ett maktanspråk. En karta får inte gärna lov att vara tom, den måste fyllas, lika litet som musiken enbart kan bestå av tystnad. Men i en park som får plats på en karta kan just tystnader vara någonting eftersträvansvärt. Som behövs för att vissa ljud ska få höras.

*

Vad skiljer en park från till exempel en vildmark eller en trädgård? Är det storleken, graden av människans närvaro? Eller kan det också vara vilken typ av mänskligt liv som söker sig dit? En park må vara sluten och socialt exklusiv, tillhåll för aristokrater och högre borgerskap, eller också en skyddad plats för nattvandrare, prostituerade, hemlösa. Ännu i min barndom gick det berättelser som udda individer, utan personnummer och pensionsförsäkringar, som bodde i jordhålor i Hagaparken.

Min kollega på radion Thomas Paulsson brukade säga att städer inte ska ligga i parker: ”Parker ska ligga i städer.” Detta var ett modernismens lockrop. Paulsson hade skrivit sin doktorsavhandling om Stockholms förste stadsplanedirektör Per Olof Hallman, Den glömda staden (1959). Det var Hallman som skapade Lärkstaden och Röda bergen – trädgårdsstäder i metropolens mitt. Idealet skulle sprida sig till en del senmodernistisk förortsbebyggelse. För fattigt folk, arbetslösa, avsigkomna grundades koloniträdgårdsrörelsen, litet grand i samma anda. Skalan, höjden, tätheten skulle hålla sig inom gränser. I bägge fallen kom inspirationen från England och Tyskland.

När jag gjorde radioprogram tillsammans med Thomas Paulsson, kom jag på att han hade ett ambivalent förhållande till trädgårdsstaden. Han gillade kvarter, innergårdar, torg, ett närmast oöverskådligt gytter av aktiviteter. Den medeltida staden snarare stod som förebilden, och Södra stationsområdet i Stockholm, där han bosatte sig, som sinnebilden. Lugnt fick det inte vara. Medeltidsstaden blev strax förebildlig för nyurbanismen, täthetsivrarna. Luft och rymd ansågs utvecklingsfientligt.

Anses. Dagens stadsplanerare har försvurit sig åt täthetsdogmen. Den fria, oexploaterade ytan är ett problem, ett irritationsmoment – en barriär som måste forceras. Det byggda kan aldrig vara en barriär, det visar bara vad som är möjligt. Parklandskapet ger förstås generellt sett större intäkter än kontorslandskapet. På konferensen om stora parker i stora städer redovisades många uttryck för den dogmatismen i presentationerna.

Jag har ibland undrat hur Paulsson hade reagerat – eller reagerade han? – inför de planer en generation tillbaka på en ring av skyskrapor utanför Stockholms innerstad som blev upphovet till en motståndsrörelse vilken i sin tur drev fram lagstiftningen om Kungliga Nationalstadsparken. Entusiasten Henrik Waldenström visade en skräckkartbild. Då hade vi fått en barriär.

Nej, städer växer ju inte, som levande organismer, eller som elakartade cellbildningar. De beslutas fram, de tillförs resurser, byggs efter plan och propaganda. Men vad händer om de gör sig av med organismer? Dör de då? De tycks inte så. Städer överlever krig, häpnadsväckande nog. Diskussionen om globala urbaniseringsprocesser ställer sällan frågan. Men man vet att människor dör och dödas, också i städer.

Ja, det kan faktiskt vara farligt att bo i städer. Den dystopiska farhågan var allmängods under en tidigare våg av urbanisering, när Europas landsbygder började avfolkas. Staden hotade sedlighet och folkhälsa, det luktade illa från skorstenar och kanaler. Thomas Elmqvist, ledare för Stockholm Resilience Centre, tryckte i ett framträdande på fortsatta hälsorisker med allt tätare, alltmer sammanhängande stadsbebyggelse. Hetta är dödsbringande. En svår värmevåg i Europa under en sommarvecka 2003 gav 70 000 personer i en överdödlighet som direkt kan relateras till stadsboendet. Träd ger en svalka som höghus inte kan ge. En av utmaningarna för den som vill bygga urbana ekosystem för människor i stora städer är, sade Elmqvist på sin forskarengelska, ”integrating living systems with the built systems”. Och då visade han flygfoton över bostadshus i Berlin där man har börjat anlägga trädgårdar på taken – gröns stadskvarter där den ursprungliga grönskan är försvunnen men där det klättrar på väggarna.

*

Bruset från Roslagsvägen tränger inte igenom Riksmuseets tjocka, svalkande väggar, bara när man behöver litet extra syre hör man det. Parken på denna sida av Brunnsviken är perforerad av kunskapens alla hus. Här finns ingen övergripande planering; det är nästan så att man kan se parklandskapet som en restprodukt. När skyddet av Nationalstadsparken med sina 105 fågelarter och ett storkpar kom, hade exploatörerna redan satt sina outplånliga spår. Det blev en kamp från början – tjugofem år av kamp mot politiker, administratörer, finansiärer.

Peter Clarke, stadshistoriker, författare till standardverket European Cities and Towns, 400–2009[1], framhävde i en paneldiskussion olikheten i förhållande till Central Park i New York, med en femtedel av NSP:s yta. Där var exploatörer och beslutsfattare, ofta samma personer, på det klara med att parken skulle bli en ekonomisk tillgång. Fastighetspriserna skulle skjuta i höjden av denna resurs. Å andra sidan har Central Park inte penetrerats av ovidkommande bebyggelse. Detta var en tanke med rötter i upplysningen. Frederick Law Olmsted, Central Parks skapare, hade visionen av ”a vast outdoor classroom for mass acculturation, where uneducated newcomers would be on equal footing med the established citizenry and observe modes of improving behavior – in dress, deportment, and leisure persuits – that they otherwise might not encounter”.[2] Det tog 1800-talets fyra sista decennier för parken att mogna och komma till sin rätt; idag är den absolut fredad. NSP med sin 27 kvadratkilometer och Nordeuropas största ekbestånd har, trots lagregleringen, uppenbarligen inte samma skydd. Husarvikens nya husridå strider tydligt mot lagens anda och bokstav.

Den här skillnaden går inte att förstå, menade Clarke, om man bortser från det politiska spelet.

Andra dagen pågick en väggtidningsutställning i Linnérummet. Jag drogs till en poster om projekt Kyrkparken – ett för mig välbekant geografiskt rum. Det är en före detta träskmark intill Järfälla kyrka, nedanför det gamla flottiljflygfältet som nu förses med bostäder. Dessa ligger alla flackt, kommersiella lokaler har först lagt beslag på den kuperade terrängen. Kyrkparken har omvandlats genom en dammanläggning, trädplantering och små höjder som har skapats efter grävningar på platsen. Ofta närmar jag mig den där trakten från sydöst. Järvafältet är ett omtyckt promenadstråk där träddungar samsas med ett skogvaktarkärr och ett litet vattendrag, Igelbäcken, kolonilotter gränsar till kommunens sista jordbruk i drift, cykelstråk och ridvägar korsar varandra, där finns en bygdegård och en 4H-gård, ett kafé och en utställningslokal, en begravningsplats ska ersätta golf disc-parken med klubbhus och restaurang. Jag har kallat det ett Stockholmarnas Hampsted Heath. Men nu grävs det för den stora förbifarten som inte längre kan kallas en förbifart utan kommer att skära rätt igenom en förortsbebyggelse som alltmer integreras med den övriga staden och sedan länge är en del av metropolen.

Under lunchen samtalar jag med en ärrad kulturgeograf. Han berättar om hur förbigångna Hamburgborna kände sig när Stockholm för fem år sedan knep den första utmärkelsen europeisk miljöhuvudstad (”European Green Capital”) framför ögonen på dem. Här hade de laborerat med miljövänliga lösningar i storstadsmiljö, som algklädda husfasader, och så införs en trängselavgift som ska begränsa privatbilism i Stockholms innerstad. Men av det som utlovats fick kollektivtrafiken ingenting, säger han: En motorled var det som skulle fram, även om förutsättningarna för dess sträckning hade ändrats. Förutsättningarna? Spåmän förutser en drastisk nedgång i privatbilismen i själva dess hemland, och detta trots fortsatt urbanisering och förortstillväxt:

”Not that the suburbs have stopped growing, but since the late 1990s, the share of automobiles driven by people in their twenties in America has fallen from 20.8 percent to 13.7 percent. The number of nineteen-years-old opting out of driver’s licenses has tripled since the 1970s from 8 to 23 percent. Electric, self-driving vehicles may soon revolutionize transportation and urban land use.”[3]

*

Öster om nationalstadsparken, där är det fullt av barndomsminnen. 15:s spårvagn drog fram mellan Haga norra och Haga Södra. Lätt att ta sig dit, leka bland ruinerna, bli bjuden på lemonad. Norra begravningsplatsen ingår i rumsupplevelsen, även om den nu är rejält avskärmad från Pipers engelska parkskapelse. I somras drack vi kaffe på Söderfors bruk i Norduppland. Tennisbanan vid herrgården var vackert igenvuxen, engelska parken, anlagd ungefär samtidigt som Pipers, klövs för en landsväg på 1970-talet och blev byggnadsminne 1998.

Richard T. T. Forman, urbanekolog från Harvard som har ägnat sig rätt mycket åt transportsystem, dras med i konversationen. Han tänker besöka två svenska industristäder, en gammal och en ny, säger han – Falun och Sandviken. Kan då inte bruket, inte en stad men en blandning av ruralt och urbant, fungera som något slags motstämma till megastadens avigsidor? Det var ett planerat samhälle, med all möjlig spetsteknologi, visserligen under paternalistiskt styre. Nå, äger inte kungen delar av vår nationalstadspark, med dess många olika aktiviteter? Kronprinsessan sägs ha uttryckt en oro för hur parkens skydd är ordnat.

Varför försvann ”kungens får” från Gärdet 1991? har jag antecknat under en av sessionerna.

*

Siffror och typologier. Jag lämnar siffrorna därhän, de ändrar sig hela tiden. Var parken ursprungligen till för jakt, det vill säga för rekreation? Överheten värnade den; den ville få vara i fred. Men det är väl inte sant. Getsemane var en park där Jesus förråddes. Den hade odlingar av olivträd. Nyttan – som givetvis inte alls måste vara en direkt ekonomisk nytta – går igen när urbanekologer lägger ut texten. Fast egentligen talar de hellre om motståndskraft och anpassningsförmåga, ”resilience”. Samma sak. Vems nytta, kan man alltid fråga. Också om allmännyttan brukar det vara svår att enas, kanske särskilt om den. Men inte heller den täta staden, ”the compact city”, är ett koncept som kan räkna med konsensus. Den har sina förlorare. Är golfbanor, också en parkformation, lättare att få förståelse för än våtmarker (”wetlands”, ”blue spaces”)? Samtidigt verkar miniparken (”pocket parks”) mera utsatt än den utsträckta parken. Möjligen därför att den har färre intressenter, försvarare. Men ännu svårare tycks det vara att göra gröna ytor av impediment, skräptomter, övergivna platser (”waste lands”), om dessa befinner sig i attraktiva lägen. Ändå har de ofta utnyttjats just för gemensamma ändamål – det var så en lunga som Hampsted Heath en gång kom till, för de någorlunda välbeställda föralldel. De såg till sin nytta.

*

Med samhällenas demokratisering kan denna nytta – förhoppningsvis – ges ny innebörd. Parker blir offentligheter, mötesplatser, också platser för upplysning och undervisning, om naturen och om alla djuren, även småkrypen, men dessutom om konsten och arkitekturen som finner sina nedslag här, i en dialektik mellan det naturvuxna, skenbart orörda, och det arrangerade, det ”manikyrerade” (åter en glosa ur reporterblocket). När konferensen togs emot av företrädare för Stockholms kommun, skedde detta i Prins Eugens galleri i Stadshuset. Vilket kändes nästan kongenialt. Målarprinsen hade ju länge sin bostad och arbetsplats på Södra Djurgården – ett populärt utflyktsmål för generationer av konst- och upplevelsekonsumenter.

Inte minst den Gustavianska parken i Haga är rik på skönhetsupplevelser. Brunnsvikens vatten blir här en påminnelse om en naturresurs som måste vårdas men också en möjlighet för rekreation och kroppslig hälsa. Skrinnare och kanotister blir givna inslag i pastoralen, allt efter årstid. Bellmans odödliga musik ger osökta anknytningar till historien som inte var en idyll och just därför lämpar sig så väl för reflektioner om utvecklingens vägar och återvändsgränder. (När, exakt, vet man att man befinner sig i en återvändsgränd? Och när tas så klivet ut i möjligheternas landskap?) Som om parken vore att likna vid ett minnespalats, tänker jag mig, försett med mentala kartor, massor av artefakter i artefakten. (Massan, storleken!)

Vetenskapens öga vakar numera över dessa reservoarer växtlighet, dessa till synes fria ytor, dessa många skogspartier som en betraktare helst vill kunna uppfatta som buffertar snarare än som barriärer. Vem äger då tillgångarna, vilka är de riktiga rättighetshavarna, hur ska relationen mellan det som växer och dem som utnyttjar eller njuter av växtligheten gestaltas, regleras? Den engagerade måste samtidigt vara en etiker – säkert. Men vilken blir då expertens roll? Den som vill kontrollera den bilburna trafikens omfattning i sköra miljöer blir just en övervakare av människors rörelser, och detta sätter gränser för friheten – hur snäva och förnärmande? Fysisk aktivitet kan naturligtvis tära på givna resurser, hotade artbestånd, men i människans möte med djur- och växtliv uppstår förhoppningsvis en etisk reflektion. Volontärer går ibland i bräschen för omsorgen om det unika i flora och fauna – sådana insatser som välmående samhällen aldrig har kunnat undvara. Möjligen skulle man våga påståendet att kulturarvet, som någonting producerat och aldrig avslutat, kräver sina tekniker det med. Liksom omsorgen om vattentillgångar (spara vatten, rena vatten), den levande historien, fysisk aktivitet (sport och fritid, cykeltransporter), turism, hänsyn till klimatologiska faktorer. Parken som forum för miljöundervisning.

I centrala Istanbul blev de folkliga protesterna mot Geziparkens exploatering politisk dynamit.

*

Graham Fairlough, från Newcastle University, om en plats kan kalla sig storstad om den inte har en park – ”not apart from the city but part of the city”. Parken är skapad för kollektivet, hur detta sedan definieras och avgränsas, till skillnad från trädgården – en social gemenskap, inte en privat. Men den är just skapad, ingen orörd fläck. Pittoresk är den minst av allt. Där finns inte sällan någonting hotfullt. Fairlough erinrade om att Edvard Munchs ”Skriet” är målad i en park, Ekeberg i Oslo. Parker kan vara oupplysta, ofta obevakade. Denna frihet på gott och ont i övervakningssamhället bör väl inte tas för given och behöver hanteras på rätt sätt. Man har hört talas om att spioner råkas i parkskugga, men parken är väl å andra sidan inte ett primärt mål för terroristattacker. Den är inte bara till för picknickar. När mörkret faller blir den ibland farlig för ensamma kvinnor. I Sjöwall-Wahlöös roman Mannen på balkongen mördas flickor i parker.

Med andra ord: parken är inte en idyll, inget återvändande till naturen. Vi talar inte om ursprunglighet. Parken är lika mycket en artefakt som urbaniteten i sig, menade Fairlough. När Olmsted projekterade Central Park, var området inte obebott. Fattigfolket måste bort därifrån. Det är en modell som är svår att imitera. Strax efter konferensen reste författaren till Barcelona. Den staden har gott om parker. Men det gröna är inte blott övertaget, det är infogat. Den borgerliga, expansiva staden fordrade och formade helt andra rum än den antika eller den medeltida, den ville ha tillgänglighet, inte murar.[4] Vetenskapens blick gav rymd, och parken är där inte ett främmande element, en utböling, utan, för att tala med Graham Fairlough, ”en del av stadens funktionssätt”. Den måste tänkas ut och får inte vara det som blir över.

Gustavianska parken bär syn för sägen. Är den ännu färdiguttänkt och färdigplanerad?

 

Anmärkning: Texten är inte en rapport från den stora konferensen som ägde rum den 2–4 september 2015, utan består av reflektioner i anslutning till några av presentationerna.

[1] Oxford: Oxford University Press 2009. – Peter Clarke är också redaktör till volymen The European City and Green Space. London, Stockholm, Helsinki, Petersburg, 1850–2000. Aldershot: Ahsgate 2006.

[2] Martin Filler, ”America’s Green Giant”, i The New York Review of Books, vol. LXII:17 (2015).

[3] Michael Kimmelman, ”The Crafing for Public Squares”, i The New York Review of Books, vol. LXIII:6 (2016).

[4] Marta Bausells, ”Barcelona’s unloved planner invents science of ’urbanisation”, i The Guardian1/4 2006.