Remissvar, detaljplan för Östra Hagastaden, Norrtull

Dp Östra Hagastaden, Norrtull
S-Dp 2016-17865-54
Remissvar

Sammanfattning

Vi avstyrker detaljplaneförslaget i föreliggande form. Planen är i många stycken inte förenlig med lagen om Nationalstadsparken och dess skyddsbestämmelser.

  • Den historiska färdvägen mellan tullhusen och vidare in mot Norrtullsgatan är inte avläsbar.
  • Det runda huset (kvarter 11) blockerar det viktiga öst-västliga sambandet mellan Norra stationsparken och Nationalstadsparken.
  • Jubileumshuset (kvarter 12) är för högt, skuggar Tullhusplanen och skadar påtagligt vyerna från Brunnsviksområdet påtagligt.
  • Bebyggelsen öster om Tullhusplatsen (kvarter 13 och 14) är inte förenlig med lagen. Det ska vara park fram till Sveavägen.
  • De nordligaste husen (kvarter 15 och 16) är inte förenliga med lagen. Den fria utblicken från staden mot parklandskapet måste bevaras och de gröna värdena stärkas.
  • Tillgängligheten till parken för gående och cyklister ska vara inbjudande, trygg och landskapligt begripligt.
  • Gång- och cykelförbindelsen mellan Hagastaden och parken behöver få en annan lösning.

Bakgrund

Detta remissvar avges av de tre organisationer som ideellt arbetar för att värna, bevaka och utveckla Nationalstadsparken: Förbundet för Ekoparken, Haga-Brunnsvikens vänner och Kommittén för Gustavianska Parken.

Tillgången till Brunnsvikenområdet som del i Nationalstadsparken skapar tillgång till ett vidsträckt område för rika natur- och kulturmiljöupplevelser, rekreation, motion och evenemang. Nationalstadsparken är ett riksintresse i kraft av sina natur- och kulturmiljövärden samt närheten till staden, samt är en resurs för stadens attraktivitet och hållbara utveckling. Det är ett nationellt intresse att skydda och stärka Nationalstadsparken och dess värden. Området är riksintresse för kulturmiljön och sedan 2017 även ett riksintresse för friluftslivet.

Tillgängligheten från Stockholms innerstad till Brunnsvikenområdet behöver stärkas. Detta bygger på synen att parker är viktiga delar och tillgångar i stadsbygden. Både den fysiska och den upplevelsemässiga tillgängligheten är viktig. Kontakten via Norrtull mellan innerstaden och Brunnsviken/Hagaparken är den kanske viktigaste i denna del av staden, andra viktiga länkar är vid Sveaplan och Roslagstull. Länkarna ska upplevas som inbjudande, lättorienterade, trygga och skyddade från trafikstörningar.

Norrtull som den historiska entrén norrifrån mot staden behöver tydliggöras. Besökandes upplevelse av mötet med staden är viktig för orienterbarhet och det allmänna intrycket. Den tydliga befintliga stadsfronten vid Norrtull bidrar starkt till detta och är en del av riksintresset för kulturmiljövården i Stockholms innerstad: ”Stenstadens tydliga yttre gräns.” (RAÄ AB län, 3 kap 6 § MB)

Ett av de tunga skälen att bilda Nationalstadsparken var närheten till stadens centrala delar, vilket underlättar invånarnas tillgång till upplevelser, naturmöte, rekreation, motion, träning och idrott. Av särskild betydelse är barns och ungdomars möjligheter till rekreation, rörelse och möte med natur samt djurliv. Norrtullsområdet har ett strategiskt läge i det avseendet.

Tillgång till den gröna Brunnsvikenmiljön är en resurs för den kreativa FoU-miljön i institutioner och företag i grannskapet. Tillgången till attraktiv och stimulerande utemiljö är viktig för verksamhet och marknadsföring i branscher med hård konkurrens om arbetskraften. Närheten till Nationalstadsparken är därför en viktig resurs i utvecklingen av Stockholm som kunskapsregion med KI, SU och KTH och anknutna företag som tunga aktörer. Bra tillgänglighet från KI och Life Science-verksamheterna i grannskapet, förbi trafiklederna till en upprustad södra del av Hagaparken är en särskild utmaning i detta avseende. Campusmiljön och närheten till Nationalstadsparken utnyttjas redan idag av SU och KTH.

Hagaparken är en anläggning av internationell rang i den engelska landskapsstilen. Dess själva idé är att inramas av ett grönt vidsträckt landskap. Parkens södra entré, som nu är otydlig, bör lyftas fram så att den motsvarar parkens betydelse och stärka dess entré, en åtgärd som igår i parkens restaureringsplan: Länsstyrelsen, Statens fastighetsverk och Ståthållarämbetet, 2016.

Projektet Hagastaden som drivits av både Stockholms och Solna kommuner har hittills genomförts med en mycket hög exploateringsgrad. 6 000 nya bostäder och 50 000 arbetsplatser skapas på det som tidigare var trafikområde och impediment. Detta ställer höga krav på att nya rekreativa ytor och offentliga rum står i proportion till det nya användningstrycket. Nya gröna miljöer måste skapas och de befintliga avlastas från ökat slitage.

Stadsbyggnad och stadsutveckling ska balansera byggnadsexploatering med det nödvändigt supplerande. Den goda stadsbyggnadskonsten har från Haussmann till Le Corbusier sökt denna balans mellan bebyggelse, öppna ytor, utblickar och parker. Om vi betraktar Hagastaden som en helhet ser vi att öppna ytor, utblickar och parker är kraftigt underdimensionerande för att ”bära sitt eget behov”. De boende och arbetande hänvisas till de historiskt etablerade parkerna, vilka inte förslår. Det ökade användningstrycket trycket kommer öka slitaget och på sikt hota de unika kvalitéerna i Hagaparken.

Det föreliggande detaljplaneförslaget för Östra Hagastaden är den sista större etappen i detta stora stadsbyggnadsprojekt. Nu finns en möjlighet att kompensera för bristen på grön utemiljö i de tidigare planerade områdena inom Hagastaden.

Om planen för det aktuella området ska kunna bilda basen för en god stadsmiljö som verkligen har förutsättningar att bidra till både hälsa och miljömässigt välbefinnande, vilket utgör del av intentionerna med Nationalstadsparken, behövs stora förändringar. Då krävs parktillskott till det offentliga rummet, och en naturdominerad samt bullerdämpande inramning av landskapsrummet vid Stallmästarviken – Haga Södra

Yttrande

Skyddsbestämmelserna för Nationalstadsparken avser dels intrång i park- och naturmiljö och dels skador på historiska landskapet. Den senare aspekten är särskilt relevant i denna plan. Planområdet ligger delvis inom parken men även övriga delar av planen är väl synliga, är delar av och påverkar därmed det historiska landskapet och riksintresset i området.

Parker och grönområden är liksom byggnader och gator grundläggande byggstenar i stadsmönster. Trots detta saknas en tydlig analys av hur det unikt värdefulla Brunnsvikenlandskapet kan tas tillvara som tillgång i planen. I detta syfte behöver bland annat Tullhustorgets östra sida öppnas för att stärka kontakten mot Brunnsvikenlandskapet.

I yttrande nedan granskas område för område främst ut två perspektiv:

a) människans tillgång till Nationalstadsparken, både praktiskt/fysiskt och upplevelsemässigt/landskapligt: hur tar man sig dit? Hur närvarande är den i staden? samt b) hur Nationalstadsparkens integritet och värden kan vidmakthållas; Vilket intrång gör planen visuellt och upplevelsemässigt sett inifrån parken och över Brunnsviken?

Tullhusplatsen

Norrtull är sedan 1600-talet den huvudsakliga entrén norrifrån mot huvudstaden. Hit flyttades stadstullen på 1670-talet och vid samma tid etablerades utvärdshuset. Endast vid Norrtull finns alltjämt synliga spår av stadens tullar i form av de två tullhusen. Att lyfta fram dem i sitt sammanhang framhålls i den kulturhistoriska analysen i planhandlingarna som ett viktigt mål: ”Den historiska färdvägen mellan tullhusen och vidare in mot Norrtullsgatan ska vara avläsbar”. Varken på tullhusens norra eller södra sidan görs detta. I söder borde kontinuiteten från Norrtullsgatan lyftas fram, men på perspektiven syns bara ett trivialt övergångsställe över Sveavägen. Norrut slutar torget stumt i en hotellfasad. Höghuset i sydväst trycker ner tullhusens gestalt ytterligare i Tullhustorgets storskaliga urbana omgivning.

Det runda huset (kvarter 11)

Olycklig blockering av det som var den långa väst/östliga Norra stationsparken (”Timglasparken”) mot öster och fri rymd. Vi förmodar att det är underjordiska förhållanden som försvårar en enkel förbindelse, som nu måste ske över trappor. Stor vikt behöver läggas på att få en förbindelse österut att kännas lockande.

Jubileumshuset (kvarter 12)

Ett högt hus markerar en viktig plats, eller början/slut på något. Vi anser att Tullhusplatsen inte behöver denna markering. Det största problemet är byggnaden sedd på håll, vilket tydligt framgår av de siluettbilder som finns i den kulturhistoriska konsekvensanalysen (s.18). Den utgör en påtaglig skada på parklandskapet genom att minska känslan av att ha lämnat staden och befinna sig i en naturmiljö utan visuella störningar av urbana element. På håll över Brunnsviken förtunnar den verkan och betydelsen av de två höga hus som på stockholmskt vis markerar stora stadsbyggnadssammanhang. Solitären WGC:s jätteobelisk är nu en tydlig point-de-vue i åsens riktning längs Sveavägen som skapar en axel och upprättar ett samband mellan stadens kärna och de långsträckta parkområdena norrut. Tors torn visar i den stora skalan Torsgatans fortsättning i Solnavägen. Jubileumshuset, ett tredje torn, utan referenser till denna stora skala skulle allvarligt förtunna och banalisera dessa de andra höga husens kvalitéer i ett stort sammanhang. Tullhustorget framhålls som en central kvalitet i områdets yttre miljö, vilket i flera avseenden motverkas av höghuset i sydväst. Såsom framgår av solstudien kastar höghuset tidvis skugga över delar av torget om än inte vid midsommar. Höga hus orsakar också besvärande vindturbulens vilket också kommenteras i planen.

Bebyggelsen öster om Tullhusplatsen (kvarter 13 och 14)

Exploateringen av denna yta inte förenlig med lagen om Nationalstadsparken. Den gränsdragning som visas i propositionen om Nationalstadsparken (Prop. 1994/95:3) visar ett bestämmelseområde fram till gata. Vi kan se det på fler ställen: fram till Valhallavägen, fram till E4; och här fram till den väst/östliga delen av Sveavägen, så som vägdragningen var vid Nationalstadsparkens bildande. I den aktuella detaljplanen har Sveavägens bredd minskats vilket föranlett detaljplanen att föreslå bebyggelse på den ”vunna” markremsan. Detta kan inte vara förenligt med Nationalstadsparkens intentioner där gränserna i propositionen konsekvent dragit gränsen fram till omgivande väg, så också i stadens fördjupning av Nationalstadsparken i sin översiktsplan. I föreliggande planbeskrivning finns en karta som anger att Nationalstadsparken har två zoner: ”Parklandskap och naturmiljö” samt ”Mer bebyggda och anlagda områden”. Detta är en beskrivning av dagsläget och inte något normativt. Länsstyrelsen har vid flera tillfällen slagit fast att samma regler gäller i hela Nationalstadsparken. Lagen är tydlig: Allt som eventuellt kan byggas måste stödja parkens syfte. I förarbetena framgår också att tillkommande bebyggelse inte ska tillföra nya verksamheter som bostäder.

Brunnsvikens södra landområden är gröna med enstaka solitärt placerade offentliga byggnader: Tingshuset, Haga forum, Stallmästargården, WGC och Bellevue. Den principen bör fortsätta. Det är fel att överföra ”tät kvartersstruktur” i Nationalstadsparkens ytterområde. Den sammanhängande gröna inramningen av Brunnsviken som fortfarande minner om det ideala parklandskap som Gustav III lät forma, är en central dimension i det historiska landskapet på platsen.

Kvarteren öster om Tullhusplatsen är planmässigt hållningslösa med små norrvända, dåligt solbelysta gårdar och visar kvartersstrukturens sämsta egenskaper. Bebyggelse på denna sida om Sveavägen förtar verkan av stenstadens skarpa gräns.

Utformningen av skolan (kvarter 14) har tytt sig till WGC:s del närmast Sveavägen, Tetragon. Skolan upprepar Tetragons flacka pulpettak och geometri. Det är fel att, som granne, repliera på Tetragons dramatiska pulpettak och blanka fasadmaterial. Det förringar båda. WGC är ett blåklassat byggnadsminne som behöver avstånd för sin integritet och läsbarhet.

Planen placerar skola, studentbostäder och äldreboende i de östra kvarteren. D.v.s. offentliga och nästan-offentliga verksamheter.

Utan massiv bebyggelse och utlagd som park skulle dessa östra delar bli en fantastisk tillgång med grönska mot Sveavägen. Detta är helt i linje med stenstadens historiska avslutning vid Norrtull. Genom den planerade öppningen under Värtabanebron och den nya Tullhusbron skulle parken öppna sig med en vy upp mot Annerovägen och Hagaparken, vilket skulle göra ett betydande tillskott till parkens tillgänglighet och begriplighet.

Utformat på detta sätt skulle planen ”förstärka områdets natur-, kultur- och rekreationsvärden och att värna den biologiska mångfalden”, så som det anges i propositionen för Nationalstadsparken. Enligt Stockholms och Solnas naturvärdeskarta utgör området en svag länk ”där spridningsmöjligheterna bör förbättras”, hela vägen mellan Bellevue och skogen vid Haga Södra. Planen bidrar ej till det

De nordligaste husen (kvarter 15 och 16)

Siluettbilderna i ”Konsekvenserna för kulturmiljön” (s.18 ff) visar tydligt att byggnaderna i kvarter 15 och 16 är för höga och blir mycket påträngande från parken. Enligt propositionen för Nationalstadsparken är parkens yttre gräns de omslutande huvudlederna. Åt sydväst är E4 denna gräns. Bebyggelse här är inte förenlig med lagens intention. ”Solnahöjden” är en naturlig gräns mot det öppna landskapet. Randzonen skulle, analogt med vad som vi anför gällande kvarteren öster om Tullhusplanen, kunna bebyggas med enstaka solitära byggnader som tydligt uppfattas som hus i park. Detta skulle bevara och lyfta fram tullhusens p historiska roll och landskapets fortsättning mot norr. Och sett från norr skulle tullhusen bli en självklar och tydlig visuell port framför stenstadens massiva front. De föreslagna husens höjd motiveras av behovet av bullerskydd, men detta kan lösas på sätt som innebär mindre brutalt ingrepp i Brunnsvikenlandskapet. Utan föreslagen bebyggelse skulle denna del av planområdet påtagligt kunna utvecklas till en grön och bullerdämpande inramning av landskapsrummet Haga Södra – Stallmästareviken – Bellevue.

Allmänt om tillgänglighet och trafikföring

Access till parken för gående och cyklister ska vara praktiskt, säker och landskapligt begripligt. Den förlängda Norrtullsgatan kan fungera som en sådan länk.

Den 60 meter breda öppningen under Tullhus- och Värtabansbroarna är generös och kan – utan bebyggelse i kvarteren 13 – rumsligt öppna upp vyn mot Hagaparken inte bara söderifrån, utan också diagonalt från den stensatta Tullhusplatsen.

Norrtullsgatans förlängning i Annerovägen blir en mycket viktig entré förbi Stallmästargården. Denna förbindelse bör skärpas och förtydligas ytterligare. Axeln mellan Tullhusen norrut har alltid varit öppen mot fri rymd. Förbindelsen till Norrtullsgatan har alltid varit bruten.

Tullhusbrons avslutning mot öster behöver studeras om. GC-stråket kan få en stor betydelse bland annat som förbindelse mellan lärosätena på ömse sidor om Brunnsviken.  Men den föreslagna tvära stråkriktningen under järnvägen vid Wenner-Gren Center motverkar cyklingens framkomlighet och skapar trängsel med fotgängare. Förbindelsen ska på ett enkelt och säkert sätt kunna ta cyklister ner till parkens plan.

Till detaljplanens förtjänster hör att den blivande Uppsalavägen är förlagd tväster om Tullhusen. Det öppnar upp för nya trafiklösningar och en miljöfrämjande omgestaltning.

Ytterligare synpunkter

Vårt yttrande gäller Stockholms kommuns detaljplan för Östra Hagastaden. Men i det större perspektiv vi anlägger kommer denna plan även ge förutsättningarna för Solnas och närliggande fastighetsägares planering. Det gäller Annerovägens anslutning förbi tennisbanorna och södra Hagas föreslagna flyttade entréport till Hagaparken. Det gäller de höga husen i Solna väster om E4an; och det gäller Stallmästargårdens föreslagna tillbyggnad. Allt detta måste ses i samband med denna detaljplan.

Richard Murray
Förbundet för Ekoparken

Peter Schantz
Kommittén för Gustavianska Parken

Anders Bodin
Haga-Brunnsvikens vänner