Samrådsyttrande över Förslag till detaljplan för Albano, Norra Djurgården 2:2


2011.08.09

Till Stockholms stadsbyggnadskontor

Samrådsyttrande över Förslag till detaljplan för Albano, Norra Djurgården 2:2 i stadsdelen Norra Djurgården i Stockholm, S-Dp 2008-21530-54

Kommittén för Gustavianska Parken har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan och överlämnar härmed sina synpunkter. Till yttrandet fogas en bilaga.

Sammanfattning

För planområdet gäller miljöbalkens bestämmelser för nationalstadsparker, 4 kap. 7§, andra stycket: ”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”

Strider planförslaget mot bestämmelserna ska det underkännas vid en rättsprövning.

Det tidigare remitterade programförslaget innebar intrång i naturmiljön genom nybebyggelsen i den s.k. Albanoskogen. Vi välkomnar att kritiken mot detta intrång har lett till att det nu remitterade detaljplaneförslaget har utarbetats med respekt för lagens förbud mot intrång i parklandskap och naturmiljö. Återstår frågan om planförslaget innebär att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

Lagreglerna har tillkommit mot bakgrund av de hot som utbyggnad av KTH och Stockholms universitet skulle kunna komma att utgöra liksom de hot som trafiksystemens utbyggnad redan utgjorde. Till skillnad från reglerna för andra riksintressen har de därför utformats utan möjlighet till kompromisser eller kompensationsåtgärder. Lagstiftarna var medvetna om de svårigheter sådana bedömningar skulle innebära då angelägna samhällsintressen stod mot varandra.

Som framgår av den till planförslaget fogade miljökonsekvensbeskrivningen innebär planens genomförande obestridligen skada på det historiska landskapets kulturvärden. Detta är viktigt att konstatera även om vi i det fortsatta klandrar miljökonsekvensbeskrivningen för dess stereotypa och bristfälliga metodik. Redan på den grunden borde planförfattarna insett att planförslaget inte kan klara en rättsprövning. Beskrivningens kritik av planförslagets negativa inverkan på det omgivande landskapet måste leda till betydande ändringar av gestaltningsprogrammet. Relevanta delar av miljökonsekvensbeskrivningen återges och jämförs med planbeskrivningen i en bilaga till yttrandet.

I en detaljerad analys har vi gjort klart, att Albano och särskilt dalgången mellan Albanoberget och den sk. Albanoskogen har ett mycket stort egenvärde i och för Brunnsvikens historiska landskap. Vi har vidare gjort klart, att den föreslagna överdäckningen av dalgången mellan Albanoberget och Albanoskogen mörklägger områdets historiska transparens och ödelägger dess historiska betydelse. Eller med andra ord, att den vållar en stor och obotlig skada på det historiska landskapet med dess natur- och kulturvärden.

Av de skälen strider planförslaget mot miljöbalkens 4 kap. 7§, andra stycket, andra ledet. Om det går så långt som till en rättsprövning kan vi inte se något annat beslut från högsta instans än att planförslaget återförvisas och inte vinner laga kraft.

Planförslaget utgår från en given programyta på 150. 000 m2 och från den egendomliga målsättningen i den fördjupade översiktsplanen för nationalstadsparken, att förvandla dalgången mellan Albanoberget och Albanoskogen till en stadsmiljö, vilket strider mot intentionerna med nationalstadsparken och givetvis också mot lagbestämmelserna. Det har lett till en oacceptabel rasering av den historiska gränsen mellan stad och land och en lika oacceptabel exploatering av Brunnsvikens över tiden utvecklade, gestaltade och associativa landskap.

Ur detta dilemma finns det en enda framkomlig väg, nämligen en ny, kompletterande markanvisning för att tillgodose betydande delar av universitetets behov av institutionslokaler och det akuta behovet av studentbostäder.

Vi har redan i vårt yttrande över programförslaget föreslagit att Vetenskapsstadens nav förläggs till stadsmiljön mellan Norrtull och Roslagstull. Vi bedömer fortsättningsvis att det är den bästa och snabbaste vägen att förverkliga de visioner om Vetenskapsstadens utveckling, som nu riskerar att blekna bort i skuggan av Albanoberget.

Läsanvisning

Yttrandet är lättläst – men det är också ganska långt. Därför inleder vi med en innehållsförteckning för att läsaren enkelt ska finna de argument som leder fram till den sammanfattande slutsatsen, att planförslaget innebär en svår och obotlig skada på det historiska landskapet och därför är lagstridigt.

1. Lagreglerna för nationalstadsparker

  • En drakonisk lagsiftning.
    Om planförslaget innebär intrång i parklandskap eller naturmiljö eller att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas, ska förslaget ovillkorligen underkännas vid en rättsprövning. (s. 3)

2. Albano och det historiska landskapet

  •  Mindre värdefullt? Miljökonsekvensbeskrivningens bristande metodik (s. 4 ff.)
  • Bra? Bättre! Bäst!! Miljökonsekvensbeskrivningens missbruk av det s.k. nollalternativet (s. 6 f. )
  • Rimliga alternativ?! Kommitténs krav på en bättre metodik (s.7 f.)
  • Mycket värdefullt! Kommitténs analys av planområdets betydelse i Brunnsvikens historiska landskap (s.8 ff.)

3. Planförslaget

  • En tondöv interpretation och en missriktad metamorfos. Gestaltningsprogrammets misstolkning av det historiska landskapet och dess följder (s.11 f.)

4. Slutsatser och rekommendationer

  • Planförslaget är lagstridigt. (s.12)
  • Lokalprogrammet ryms inte i planområdet. (s.12)
  • Lägg Vetenskapsstadens nav i stadsmiljön mellan Norrtull och Roslagstull! (s.12 f.)

1. Lagreglerna för Nationalstadsparken

Vi tror inte vare sig tjänstemännen vid stadsbyggnadskontoret eller politikerna i stadsbyggnadsnämnden riktigt har förstått särprägeln hos lagreglerna om nationalstadsparker. Vi vill därför ge en bakgrund.

Vid planering enligt Plan- och bygglagen är planeraren van vid att göra avvägningar mellan olika intressen. Det kan gälla såväl avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen som avvägningar mellan motstående allmänna intressen. Plan- och bygglagen är präglad av sådana lämplighetsavvägningar. Det är också skälet till att överklaganden tidigare handlagts den politiska vägen. Lagstiftarna menade att de med mandat genom val var mest lämpade för sådana bedömningar.

Miljöbalken har en annan prägel. Den är utformad med lagregler av mer drakonisk karaktär. Reglerna om riksintressen återfinns i Miljöbalken, men de är importerade dit utan ändring från den tidigare Naturresurslagen, som var en systerlag till Plan- och bygglagen och formad av samma föreställningar om planering. När det gäller riksintressen är regeln därför att de inte får påtagligt skadas, vilket ger ett utrymme för bedömningar. Vid avvägningar mellan motstående allmänna intressen är regeln att långsiktiga intressen ska ha företräde framför kortsiktiga.

Möjligheten till rättsprövning av regeringsbeslut i planärenden tillkom 1988 efter påpekande från Europadomstolen att det måste finnas möjlighet till domstolsprövning när myndighetsbeslut påverkar enskildas intressen. Vid rättsprövningen bedöms bara lagligheten i det fattade beslutet. Lämpligheten lämnas därhän. Det som bedöms i beslut, som inrymmer lämplighetsavvägningar, är om beslutet ryms inom det handlingsutrymme lagen medger.

Detta var rättsläget när behovet av ett särskilt lagskydd för området Ulriksdal – Haga – Brunnsviken – Djurgården uppmärksammades. Kravet på detta lagskydd aktualiserades inte minst av utbyggnadsplanerna för KTH och Stockholms universitet. Marken var i huvudsak i kommunal eller statlig ägo. De allmänna intressen som hotade området var viktiga och angelägna. I det läget krävdes lagregler till skydd för områdets natur- och kulturvärden som inte medgav någon prutmån. Det var alltså i full medvetenhet om att angelägna samhällsintressen måste stå tillbaka, som lagen om nationalstadsparker utformades med lagregler som inte lämnar utrymme för kompromisser eller kompensationsåtgärder.

Det som nu ska bedömas är om det planförslag som är föremål för samråd innebär intrång i parklandskap eller naturmiljö eller innebär att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Om så är fallet ska förslaget ovillkorligen underkännas vid en rättsprövning.

2. Albano och det historiska landskapet

Mindre värdefullt?

För att bestämma planområdets kulturhistoriska värde ställer miljökonsekvensbeskrivningen till med beväringsexercis med bärare av kunskapsvärden, upplevelsevärden och bruksvärden, så kallade värdebärare.

Först och främst får läsaren dock veta att de stora kulturmiljövärdena och kulturhistoriska sammanhangen inte är koncentrerade till själva programområdet. Följaktligen betygssätts planområdets landskapsrum som ”mindre värdefullt” på skalan mycket värdefullt, värdefullt och mindre värdefullt. Ett så nedsättande omdöme delas faktiskt inte ut till någon annan del av det landskap kring Brunnsviken som beskrivningen betygsatt.

Således blir det inte mycket kvar att värdesätta i området. ”Kulturmiljövärden inom programområdet utgörs framför allt av historiska vägsträckningar samt den före detta industribyggnaden i södra Albanos sydvästra hörn intill Värtabanans bro över Roslagsvägen.”

Särskilt framhålls också att industribyggnadens graffitimålning har högt ”konsthistoriskt kunskapsvärde” (fast varför inte även tillmäta målningen ett häftigt upplevelsevärde eller till och med ett betydande potentiellt bruksvärde för en problemorienterad belysning av den offentliga konstens villkor och uttryck i Stockholm? – just nu förresten en fråga med högt aktualitetsvärde).

Efter detta antikvariska plockepinn kvarstår nu bara frågan huruvida en exploatering av det i sig tämligen värdelösa landskapsrummet påverkar det kringliggande, värdefullare landskapets kunskaps- upplevelse- och bruksvärden, huvudsakligen uttryckta i värdebärarna ”siktstråk”.

Vi citerar gärna för att belysa miljökonsekvensbeskrivningens kvalitet härvidlag.

”Hagaparken och Bellevue vid Brunnsviken. Dessa har stort kulturhistoriskt kunskapsvärde samt upplevelsevärde. Värdebärare är siktstråket från Bellevue mot Albano samt siktstråket från Hagaparken … mot Albano och innerstaden. Värdebärare är även siktstråket från Kungliga begravningsplatsen motAlbano. Kungliga begravningsplatsen kulturmiljövärde konstitueras dock inte av utblickar motomgivande områden på samma sätt som i Bellevue och de norra delarna av Hagaparken. Begravningsplatsen vänder sig istället inåt mot gravmonumenten. Begravningsplatsen ingick inte heller i den ursprungliga engelska parken.”

Låt oss börja bakifrån, med den sydligaste av holmarna vid Gamla Haga, numera Kungliga begravningsplatsen. Begravningsplatsen, får vi veta, ingick inte i den ursprungliga engelska parken, den vänder sig inåt mot gravmonumenten och dess kulturmiljövärde konstitueras inte av utblickar mot omgivande områden på samma sätt som Bellevue och Nya Haga.

Man tar sig för pannan.

Holmen närmast Bellevue är en av de platser där berättelsen om Brunnsvikens designed, evolved och associative landscape är starkast närvarande. Här på holmarna gjordes de första ansatserna att skapa en park av engelskt slag på Haga gårds ägor, här låg Hagaparkens första lusthus, där Gustav III med sina sammansvurna smidde planerna på statskuppen 1772 och just här planerade han tillsammans med Louis Jean Desprez att bygga ett grandiost monument över statskuppen, ett tempel tillägnat Concordia eller Endräkten. Här finns också en av de naturligt givna förutsättningarna för gestaltningen och upplevelsen av Brunnsvikens parklandskap bevarad, nämligen Stockholmsåsens sträckning.

Kronprinsessan Margaretas och arkitekten Ferdinand Bobergs komposition av den kungliga begravningsplatsen från 1920-talet utgår visserligen från det kristna korset på åshöjden – men den har ingalunda raderat bort de visuella och associativa värden som knyter holmen samman med Brunnsvikens gustavianska landskap som vision och verklighet. Här finns en historisk transparens bevarad, som låter den engagerade betraktaren förstå platsens betydelse som en del av Brunnsvikens naturgivna, gestaltade, över tiden utvecklade och associativa landskap.

Den oengagerade däremot – har nyss citerats. Närsynthet i tiden leder till svagsynthet i den rumsliga analysen av det historiska landskapet och bristande förståelse av landskapets betydelse- och värdebärande sammanhang.

Den Kungliga begravningsplatsens betydelse i och för Brunnsvikens historiska landskap är stor. Det finns ingen art- eller ens gradskillnad mellan vikten hos ”värdebärande siktstråk” mot planområdet härifrån och från andra delar av Hagaparken.

Den Piperska kompositionen av blickpunkter/siktlinjer innefattade Hagaparken, dess rumsliga dialog med Bellevue och därutöver en siktlinje från Stora slottet bort mot obelisken på andra sidan Brunnsviken. Ingenting mer. Tanken på en motsvarande siktlinje från Haga eller Bellevue mot den vackra dälden bort mot Uggleviken är fullständigt främmande för Pipers sätt att iscensätta ett parklandskap. Däremot kan man säga att det råa Roslagsberget och den idylliska dalen i dess skugga är betydelsefulla element i det pittoreska landskap som tjusade Gustav III, Piper och deras samtid och gav en förnimmelse av att ”Naturen Sjelf absolute förbundit Hela Nejdens anläggningar i en och samma Engelska smak” (Carl Sparre, 1785).

Man kan och ska naturligtvis diskutera i vad mån planförslaget visuellt äventyrar de enastående stora kunskaps- upplevelse- och bruksvärden som lustparkerna Haga och Bellevue äger. Men man ska samtidigt ha klart för sig att det är en diskurs i subjektivt presens.

Med denna begränsade utgångspunkt görs det emellertid flera skarpsynta iakttagelser och bedömningar av förslagets negativa inverkan på landskapets natur- och kulturvärden. Sammantaget visar de att förslagets negativa verkan på landskapets kulturvärden är betydande. Planförslaget medför därför sådan skada som avses i miljöbalkens 4 kap. 7§, andra stycket, andra ledet: ”Med skada i den nu aktuella bestämmelsen avses negativ inverkan av någon betydelse för de angivna värdena” (Prop.1994/95:3, s. 50) Relevanta delar av miljökonsekvensbeskrivningen återges och jämförs med planbeskrivningen i en bilaga till yttrandet.

Huvudfrågan gäller emellertid planområdets egenvärde och dess betydelse i och för Nationalstadsparkens historiska landskap. Vi återkommer strax till den frågeställningen .

Bra? Bättre! Bäst!!

I miljökonsekvensbeskrivningen får vi ta del av ytterligare en trist beväringsexercis – stadsbyggnadskontorets tillämpning av miljöbalkens 6 kap, 12§, andra stycket, ”miljökonsekvensbeskrivningen skall innehålla … 2. en beskrivning av miljöförhållandena och miljöns sannolika utveckling om planen, programmet eller ändringen inte genomförs”.

Exercisen genomförs enligt följande schema.

Primo: hur blir det om planområdet – här i huvudsak ett nedlagt och avrivet industriområde – lämnas vind för våg? Secundo: hur blir det om planområdet istället exploateras enligt föreliggande planförslag? Tertio: vilket är bra, bättre, bäst (i miljö- plan- och byggnadslagstiftningens perspektiv)?

Tripp, trapp, trull och simsalabim – och så är den föreslagna exploateringen, även om ingalunda bevisat bra eller ens acceptabel, så i varje fall bättre än vind för våg och således bäst.

Ett mera värdelöst bedömnings- och beslutsunderlag kan man knappast tänka sig. Det är genant att stadsbyggnadskontoret gång på gång torgför en så primitiv exercis i seriösa sammanhang.

Men det är inte bara intellektuellt genant utan framförallt ett anmärkningsvärt missbruk av lagbestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i uppenbart syfte att gynna exploateringsintressena i nationalstadsparken.

Rimliga alternativ?!

Enligt den första meningen i miljöbalkens 6 kap.12 §, första stycket, ska en miljökonsekvensbeskrivning upprättas, som identifierar, beskriver och bedömer den betydande miljöpåverkan som planens eller programmets genomförande kan antas medföra. Tidigare har vi visat att den miljökonsekvensbeskrivning som upprättats i anslutning till planförslaget för Albano har stora brister.

Vi koncentrerar oss nu på den andra meningen i 6 kap. 12§, första stycket: ”Rimliga alternativ med hänsyn till planens eller programmets syfte och geografiska räckvidd skall också identifieras, beskrivas och bedömas.”

Det kan antas att stadsbyggnadskontoret har den uppfattningen, att planen har två syften, dels att inom planområdets gränser tillgodose kravet på en total nybyggnadsyta (BTA) på 150.000 m2, dels att förverkliga den vision av en tät bebyggelse eller urban miljö norr om Albanoberget, som staden utan sakskäl naglade fast i 2009 års fördjupade översiktsplan för nationalstadsparken.

Med en sådan målsättning hos stadsbyggnadskontoret kan det tyckas både logiskt och invändningsfritt att kontoret dragit den slutsatsen, att det inte finns några rimliga alternativ och därför med full rätt har hållit sig till minimikravet i miljöbalkens 6 kap. 12§ andra stycket, 2. En sådan målsättning låter också ana att varken Stockholms universitet, Akademiska hus eller Stockholms stad egentligen betraktar Albano som en del av Kungliga nationalstadsparken. Det är bara en ödslig grusplan som ska exploateras enligt behov – dock så att utsikten från de gustavianska lustparkerna inte störs alltför mycket.

Men planområdet kan inte jämställas exempelvis med de aktuella exploateringsområdena Norra stationsområdet eller Norra Djurgårdsstaden strax utanför nationalstadsparken. Albano ingår istället i ett landskap som på grund av sina enastående natur- och kulturvärden har motiverat ett unikt skyddsinstrument i den svenska miljölagstiftningen, miljöbalkens bestämmelser om nationalstadsparker.

Här räcker det inte att uppfylla miljöbalkens minimikrav på en miljökonsekvensbeskrivning. Här får inte ett vagt formulerat lokalförsörjningsprogram styra förvaltningen och utvecklingen av Kungliga nationalstadsparken. Och här duger det inte att manipulera statsmakternas riktlinjer för förvaltningen av nationalstadsparken med nollalternativets tripp, trapp, trull och simsalabim.

Här krävs istället ett upplägg av analys- program- och planeringsprocessen, som tar sin utgångspunkt i målet att långsiktigt slå vakt om helheten i det historiska landskapet. Vi vill gärna lyfta fram den s.k. DIVE – analysens struktur och principer (Describe, Interpret, Value, Enable) som en möjlig förebild för utredningar och beslut om utveckling och förvaltning av nationalstadsparken.

Miljökonsekvensbeskrivningens svagheter i de båda första stegen i denna kunskapsprocess har vi redan avhandlat. De följande stegen lyser med sin frånvaro i planeringen för markanvändningen i Albano. Nämligen att med utgångspunkt i analysen av områdets karaktär (D) och historiska betydelse (I), bedöma områdets utvecklingspotential, sårbarhet, tålighetsgränser och förändringskapacitet (V) och bestämma strategier för områdets utveckling och förvaltning (E).

En annan intressant och väl beprövad förebild kan vara den process som beskrivs i The Burra Charter. The Australian ICOMOS charter for Places of Cultural Significance.

Vi kräver således att stadsbyggnadskontoret på grundval av en förbättrad analys av områdets karaktär och betydelse i det historiska landskapet identifierar, beskriver och bedömer ett eller flera alternativ till det remitterade planförslaget som är rimligt med hänsyn till områdets historiska värde och syftet med nationalstadsparken.

I det följande avsnittet klargör vi kommitténs bedömning av planområdets betydelse i Brunnsvikens historiska landskap.

Planområdets betydelse i Brunnsvikens historiska landskap

Vi avstår från exercisen med bärare av kunskaps-, upplevelse- och bruksvärden och utgår istället från Tillaei välkända Stockholmskarta från 1733. Här syns Roslagstull och stadens staket mot norr, här kröker landsvägen från tullen utmed Tyfbergets fot till lantlivets möda och behag, Första Torpets förlustelser och Roslagens järnbruk. Här syns dalen mellan det mäktiga Tyf- eller Roslagsberget i söder och den alltjämt bevarade bergklacken i norr. Här har vandraren lagt staden bakom sig och lantliga vyer öppnar sig mot Brunnsviken i väster och mot ängar och hagar i öster. Och längre bort mot öster ligger sedan länge porten till den kungliga jaktparken och vägen genom dalen bort till Uggleviken och Fiskartorpet.

1700-talets landskap och landskapsupplevelse just bortom kröken runt Roslagsberget har fångats av Jean Eric Rehn i en utsökt laverad teckning.

Jean Erik Rehn. Första torpet vid 1700-talets mitt.

Rehns lavering kan dateras till 1700-talets mitt. Knappt tre decennier senare målade Carl Michael Bellman upp samma landskapsbild i den vackra pastoralen Angående Ulla Winblads Lustresa till Första Torpet, utom Kattrumpstullen. (Fredmans epistel N:o 80)

”Märk mellan Gärdsgårdars krökta led,
Hur’ Torpet det sluttar ner;
Til vänster bland Granars måssiga hed,
Den vägen man rundad ser,
Där Bonden tung med rullande hjul,
Illfänas til sitt rankiga skjul,
Och i solgången hinner fram,
Med Kycklingar, Kalfvar och Lam.”

I det följande decenniet avspeglas den gustavianska tidens upplevelse av landskapet bortom Kattrumpstullen i Jonas Carl Linnerhielms Bref under resor i Sverige, nittonde brevet, daterat den 19 juli 1795. ”Af alla Stockholms environner, som ömsom äro vackra, ömsom pittoreska, och stundom bägge tillika, synes ofelbart ingen täckare för Resande än Roslags – vägen”

Det historiska landskapet kring Brunnsviken föddes inte i gustaviansk tid, utan långt innan Rousseau och den engelska landskapskonsten påverkat upplevelsen, tolkningen och försköningen av det. Inför varje beslut om ändrad markanvändning är det därför viktigare att se till den topografi som vittnar om landskapets uppkomst och historiska utveckling och de associativa värden som är knutna till dem än att dra nykonstruerade siktstråk från Gustav III:s och Carl Sparres parker.

Vid en ytlig betraktelse kan det tyckas att den naturliga landskapsstrukturen öster om Roslagsvägen har ödelagts under den period på drygt hundra år som en ny infrastruktur och en ny bebyggelse präglade den visuella upplevelsen av området. Ett sådant betraktelsesätt har också format marknadsföringen av exploateringsprojektet Albano. Stockholms universitet, Akademiska hus och Stockholms stad har under hela planeringsprocessen hamrat in att planområdet är en ”ödslig grusplan” (med ett otal lika pejorativa synonymer) för att legitimera en över tiden allt våldsammare exploateringsdrift. I ett av nationalstadsparkens mest värdefulla områden, Brunnsvikens historiska landskap.

En närmare betraktelse visar emellertid att det historiska landskapets huvudstruktur har bevarats märkvärdigt väl i dalen mellan Roslagsberget i söder och den skogsklädda bergsklacken i norr (planhandlingarnas ”Albanoskogen”).

Visst for1880-talets järnvägsbyggen hårt fram med den pastorala idyll som i det föregående seklet tjusade Rehn, Bellman och Linnerhielm. Men Värtabanan anlades på dalbottnen och förändrade inte platsens topografi. Roslagsbanan kom visserligen att spärra den fria sikten österut men den byggdes å andra sidan i närmast samma läge som det forna Djurgårdsstaketet. Där porten till Djurgården legat, byggdes en viadukt över den gamla vägen bort mot Fiskartorpet och över den nyss anlagda Värtabanan byggdes en väl tilltagen viadukt, som bevarade ett visuellt samband med dalgångens fortsättning in i den forna jaktparken. Det industriområde som successivt utvecklades i anslutning till järnvägarna vållade stora skador i både växt- och djurriket. Men industribebyggelsen är numera riven och möjligheterna har därmed öppnats att utveckla det forna industriområdet i enlighet med statsmakternas målsättning för markanvändningen i nationalstadsparken:

”Utvecklingen i nationalstadsparken bör sammantaget inriktas på att förstärka områdets natur- kultur- och rekreationsvärden och att värna den biologiska mångfalden.” (Prop1994/95:3, s.43).

I dag präglas intrycket av dalgången av bråte från skilda tider, skräpiga förråd och nya tillfälliga byggnader. Det är ingen vacker syn. Men dagens tillstånd motiverar ingalunda en exploatering av området på bekostnad av dess hittills bestående natur- och kulturvärden.

I sammanhang med den kungliga begravningsplatsen har vi tidigare använt begreppet historisk transparens. Nyss har vi berört både hur den naturliga landskapsstrukturen har bevarats och hur påtagligt spåren av den historiska utvecklingen framträder i den betydelsefulla del av Brunnsvikens landskap som detaljplaneförslaget avser. Planförslaget innebär att rullgardinen dras ner för total mörkläggning. Den saken återkommer vi till i nästa avsnitt.

Värdet hos det historiska landskapet norr om Roslagstull förstärks av ytterligare två faktorer: dalgångens betydelse i både den faktiska och den symboliskt färgade gränsdragningen mellan stad och land och Albanobergets betydelse för den gustavianska tidens gestaltade och associativa landskap.

Miljökonsekvensbeskrivningen uppmärksammar i och för sig den historiska gränsen mellan stad och land. Vi citerar från s. 36:

  • ”Albanoberget som en markör för entrén till innerstaden har ett stort upplevelsevärde med lång kontinuitet. Berget har skildrats i konst och litteratur under de sekel det utgjort entrén till Stockholms innerstad. Värdebärare är vyn mot Albanoberget från Roslagsvägen (se figur 5.2.6).”
  • ”Känslan av att staden börjar vid Roslagstull har ett högt upplevelsevärde. Värdebärare är kontrasten mellan låg bebyggelse och grönska längs Roslagsvägen och stenstadens front vid Roslagstull (se figur 5.1.2).”

Märkvärdigt nog tar miljökonsekvensbeskrivningens analys sin utgångspunkt i perspektivet in mot staden. Väsentligare i sammanhanget är emellertid det omvända perspektivet, ut från staden och stadstullen mot Brunnsvikens gestaltade, över tiden utvecklade och associativa landskap. Det är konstnärernas och författarnas perspektiv i den långa tradition som skildrar landbygdens ro och lantlivets behag som tillflyktsort från stadens larm och plikter. Det är naturligtvis också i den traditionen som det gustavianska parklandskapet kring Brunnsviken har tillkommit och har sin djupaste mening. För exercisen med värdebärarna gäller således halt, rättning och helt om marsch.

Namnet Albano syftar egentligen inte på själva planområdet, dalgången mellan Brunnsviken i väster och Uggleviken, Fiskartorpet och Husarviken i öster, utan på det mäktiga Roslagsberget, som en gång dominerade utsikten söderut från gårdarna runt Brunnsviken. Det nya namnet Albano med dess anspelning på antikens Mons Albanus gav en särskild betydelse åt berget i Gustav III:s scenografering av Brunnsvikens associativa landskap. Dess color Romanus skulle manifestera majestätets roll som fursten av en ny guldålder i kejsar Augustus efterföljd.

Dalgången mellan Roslagsberget i söder och den skogsklädda bergklacken i norr har sitt främsta värde som en välbevarad del av landskapets naturliga struktur. Samtidigt kan man inte bortse från dess betydelse i det historiska landskapet som kontrast eller komplettering till upplevelsen av bergmassiven. Det vilda berget och den ljuva dalen. Eller för att återknyta till Linnerhielms upplevelse av landskapet strax bortom Roslagstull: ”Af alla Stockholms environner, som ömsom äro vackra, ömsom pittoreska, och stundom bägge tillika, synes ofelbart ingen täckare för Resande än Roslags – vägen”.

3. Planförslaget

Stadsbyggnadskontorets gestaltningsprogram lyfter in en hel mängd rekvisita från de europeiska universitetsstädernas klassiska repertoar på planområdet. Det berikar området med både bruksvärden och upplevelsevärden och det kan ge spännande associationer till både Padua och Siena. Men det bygger på en tondöv interpretation av Brunnsvikens historiska landskap – med en grov skadegörelse som ovillkorlig konsekvens.

Vi har tagit del av en mängd tidigare förslag till exploatering av Albano med utgångspunkt i statsmakternas besked, att ”en utveckling av högre utbildning och forskning samt till forskning anknuten verksamhet inom … småindustriområdet vid Albano torde inte förhindras av skyddet.” (Prop.1994/95 s.45)

Alla dessa förslag har utgått från ett bärande gestaltningsmotiv: att bevara dalsänkan norr om Roslagsberget som en grön korridor genom södra delen av planområdet. Det gäller exempelvis alla de fyra idéförslag som presenterades 2007 efter parallella uppdrag utlagda av Akademiska hus. Ännu i stadsbyggnadskontorets startpromemoria 2009-02-02 för Program inför planläggning av Albano och Teknikhöjden redovisas en strukturplan som utgår från samma gestaltningsmotiv.

I planförslagets gestaltningsprogram avfärdas den tanken kort och brutalt:

”En 50 meter bred zon längs Värtabanan kan inte utnyttjas för bebyggelse vilket är en stor exploateringsförlust som måste kompenseras med högre husvolymer på den resterande delen”.

Det är ett chockerande uttalande. Nu är det inte längre det historiska landskapet och dess värden som först och främst ska styra markanvändningen i Sveriges enda och, som man brukar säga, världens första nationalstadspark. Nu gäller det istället att gestalta och uppföra en given nybyggnadsvolym – med så långt möjligt begränsade skador på utsikten från de gustavianska lustparkerna.

Om än chockerad, frågar man sig med skärpa var ett så upprörande resonemang om markanvändningen i nationalstadsparken överhuvudtaget kan ha sitt upphov och sitt stöd.

Som tidigare antytts anser vi att roten till det onda finns i det kategoriska uttalandet i stadens fördjupade översiktsplan från 2009: ”Albano reserveras som ett förändringsområde med tät bebyggelse”. Det uttalandet har inget stöd i riktlinjerna för markanvändningen i propositionen om nationalstadsparken(1994/95), det har framlagts utan någon offentligt redovisad motivering och det innebär ett uppenbart avsteg från stadsbyggnadsnämndens program för utbyggnaden av Albano från 2004. Vi har också med kraft kritiserat uttalandet i våra yttranden över den fördjupade översiktsplanen. Vi beklagar att länsstyrelsen som tillsyns- och uppsiktsmyndighet över Kungliga nationalstadsparken hittills inte har krävt en ingående motivering av stadens beslut att förvandla land till stad i Brunnsvikens historiska landskap.

Enligt planförslaget ska Värtabanan byggas över till fem meters höjd. På en plattform med den höjden ska en ny stadsmiljö byggas, som innefattar inte bara lokaler för utbildning och forskning utan också bostäder, kommersiella lokaler, piazza, kampanil etc. – kort sagt en universitetsstad i miniatyr.

På så sätt försvinner sambandet mellan dalgången och Brunnsviken och istället reser sig en monumental terrass ovanför Roslagsvägen – och fem meter ned under den nya universitetsstaden vilar Naturens, Rehns, Bellmans och Linnerhielms dalgång i mörker och glömska.

Det är sammanfattningsvis både en tondöv tolkning och en fullständigt oacceptabel hantering av nationalstadsparkens historiska landskap.

4. Slutsatser och rekommendationer

Planförslaget är lagstridigt

Vi har i det tidigare visat att planförslaget medför en svår och obotlig skada på det historiska landskapet med dess natur- och kulturvärden. Därför är det lagstridigt.

Lokalprogrammet ryms inte i planområdet

Enligt gestaltningsprogrammets tidigare citerade uttalande måste ett bevarande av dalgången mellan Albanoberget och Albanoskogen (”området kring Värtabanan ”) kompenseras med högre husvolymer på övriga delar av planområdet. Det finns emellertid inget skäl att måla upp bilden av ett ofrånkomligt val mellan pest och kolera. Tvärtom visar uttalandet att den enda vägen till en acceptabel utbyggnad av Albano är att lösa betydande delar av universitetets och studenternas lokalbehov på annan plats.

Lägg Vetenskapsstadens nav i stadsmiljön mellan Norrtull och Roslagstull!

Vi förde i vårt yttrande 2011-01-17 över programmet för Albanoområdet fram ett förslag till lokalisering av universitetslokaler och studentbostäder till området mellan Norrtull och Roslagstull. Vi återger här den skrivningen.

”Under hänvisning till den fördjupade översiktsplanens syfte och geografiska räckvidd görs den bedömningen i den utsända MKB-handlingen (s. 9), att ”det inte finnas några andra rimliga lokaliseringsalternativ. Därmed bedöms lokaliseringsfrågan vara avklarad och det bedöms inte vara befogat att här redovisa andra lokaliseringsalternativ”.

Det vi tidigare sagt om nationalstadsparkens lagskydd betyder dock att lokaliseringsalternativ för betydande delar av universitetets lokalbehov måste sökas utanför Albanoområdet. I föregående avsnitt har vi refererat till regeringens uttalanden om markanvändningen i nationalstadsparken. I det här sammanhanget vill vi peka på ytterligare ett uttalande i propositionen: ”För att tillgodose framtida behov av utveckling av universitets- och högskoleinstitutioner med anknytning till området är det angeläget att utrymmesbehoven för forskning och högre utbildning uppmärksammas särskilt vid överväganden om markanvändningen i områden som gränsar till nationalstadsparken vid Norrtull och Roslagstull.” (Prop. 1994/95, s. 43).

Just nu pågår detaljplanearbetet för östra delen av Norra stationsområdet. Såvitt vi har kunnat utröna, finns det för närvarande ingenting som hindrar att delar av programmet för Albano förverkligas inom detta område. Området har en betydande potential för att utvecklas till det nav i Vetenskapsstaden, som programförslaget syftar till.

Wenner-Gren Center med dess dominerande verkan i stadsbilden och landskapsrummet, kan ges nytt liv som samlande symbol för den forskning och högre utbildning som bedrivs i Kungliga nationalstadsparken. I området väster om Wenner-Gren Center kommer dels den outnyttjade mark som en gång var stadens sandtag (f.d. bensinstationstomten), dels det nybyggnadsområde som planeras vid Norrtull att ge möjligheter att tillgodose stora delar av universitetets expansionsbehov.”

En etablering av universitetet i området mellan Norrtull och Roslagstull skulle dessutom innebära att universitetet på nytt knyts samman med staden och att sambandet mellan universitetet, Tekniska högskolan och Karolinska Institutet förstärks.”

Nu ger det remitterade planförslaget ytterligare starka skäl att pröva den möjligheten. Det finns ett rimligt, kompletterande lokaliseringsalternativ!

I beredningen av ärendet har, förutom ordföranden och sekreteraren, ledamöterna Åke Bouvin, Clas Florgård, Bengt OH Johansson och Ulf Sporrong medverkat.

Stockholm 2011-08-09

Gösta Blücher
Ordförande

Christian Laine
Sekreterare


Originaldokument i Word-format

Bilaga till skrivelsen i Word-format

Till yttranden