Stockholm 2017-01-09
Till Stockholms stadsbyggnadskontor
Samråd om Stockholms översiktsplan 2016
Kommittén för Gustavianska parken noterar att en översiktsplan skall redovisa hur kommunen avser tillgodose de riksintressen som påvisats inom kommunen. En granskning hur kulturmiljövårdens riksintressen behandlats i förslaget till översiktsplan (fortsättningsvis benämnt ÖP16) visar att bakom en ofta ordrik beskrivning avser kommunen att möjliggöra exploatering enligt vad som sägs motsvara en historisk praxis. Detta förfarandesätt är i klartext manipulativt och svarar inte mot lagstiftningens krav på tillgodoseende.
I bilaga Riksintressen sägs på sid 11 att den 2009 antagna fördjupade översiktsplanen ger vägledning för tillämpning av lagskyddet för Nationalstadsparken. Här görs en avgränsning mellan ”de delar av Nationalstadsparken som 1 januari 1995 utgjorde parklandskap och naturmiljö respektive mer bebyggda och anlagda områden.” Vi noterar att staden har en tendens att betrakta avgränsningen som ett slags fribrev för kompletterande bebyggelse. Detta är självklart inte acceptabelt.
Albano
I den fördjupade översiktsplanen från 2009 står att Albano reserveras som ett förändringsområde med tät bebyggelse. Detta utan någon motivering. I förarbetena till lagen om Nationalstadsparken anges att småindustriområdet Albano kan användas för en utveckling av högre utbildning och forskning. I andra delar av förarbetena förutsätts att utbyggnader skall ske enligt principen hus i park. Frågan måste emellertid ställas i vad mån staden har beaktat det andra ledet i statsmakternas villkor för exploatering av marken i Nationalstadsparken. ”Vid eventuell omvandling och komplettering av sådana (= i Nationalstadsparken befintliga) byggnader och bebyggelsemiljöer bör särskilt uppmärksammas åtgärdernas form och skala samt att karaktären av byggnader i parkmiljö bevaras” (prop. 1994/95:3, s. 46).
Denna anvisning har kommunen bortsett från såväl vid antagande av den fördjupade översiktsplanen som vid antagande av den nu lagakraftvunna detaljplanen för Albano. Denna plan innebär en dramatisk landskapsförändring genom att utgå från en överbyggnad av järnvägen. Resultatet om detaljplanen genomförs blir en storskalig landskapsförändring där det som varit en dal förvandlats till en höjd. Vad detaljplanen visar är en stor universitetsstad med bostäder, undervisningslokaler, daghem, affärer. På så sätt försvinner sambandet mellan dalgången och Brunnsviken och istället reser sig en monumental terrass ovanför Roslagsvägen – och fem meter ned under den nya universitetsstaden vilar naturens, Rehns, Bellmans och Linnerhielms dalgång i mörker och glömska.
Nu har en första etapp i genomförandet av den extremt detaljerade detaljplanen inletts. Vi utgår från att staden kommer att medge sådana avsteg från planen som svarar mot dess uttalade syfte att utveckla och beakta viktiga värden i det historiska landskapet. Vi utgår också från att den långsiktigt syftande planen framdeles kommer att revideras under anpassning till forskarsamhällets lokalbehov och landskapets kultur- och naturvärden.
Vetenskapsstaden och Brunnsvikens landskap
Stadens hantering av Albano väcker tvivel om stadens ambitioner att bevara och utveckla Nationalstadsparkens och i synnerhet Vetenskapsstadens kultur- och naturvärden. Tvivlet får näring redan i ÖP10. På den plankarta som ingår i ÖP10 betecknas det tätt bebyggda studentbostadsområdet Lappkärrsberget som ”Gles stadsbebyggelse”. Däremot betecknas inte bara Albano utan samtliga institutionsområden i Vetenskapsstaden som ”Tät stadsbebyggelse”. Varken Kräftriket, Frescati hage eller områdena kring Vetenskapsakademien och Naturhistoriska riksmuseet kan idag betecknas som ”Tät stadsbebyggelse”. Tvärtom företräder de, liksom i huvudsak även Frescati, den tradition som präglat institutionsbyggandet i Sverige, nämligen byggnader inkomponerade i en rik park- eller naturmiljö. En omvandling av dessa klassiska institutionsmiljöer till tät stadsbebyggelse strider mot bestämmelserna om nationalstadsparker i 7§ miljöbalken.
Tankarna på att förtäta Kräftriket oroar. Dessa riskerar att skapa en kompakt stadsdel som förtar intrycket av hus i park. Det handlar då inte om att välja siktlinjer från Hagaparken utan om områdets inre komposition. Kommittén hävdar därför att ÖP16 bör kompletteras med kravet att Vetenskapsstaden bör fortsatt upplevas som bestående av hus i park. Det finns förvisso en del hårdgjorda ytor som formellt sett skulle kunna bebyggas men här behövs stor hänsyn till kulturmiljön, både den karaktärsfulla och vackra miljön inom gamla Stutis och i anblicken från omgivningen.
I ÖP16 talas en del om landskap men utifrån ett nuläge – skärgårdslandskap, vattenytor, grönområden, bebyggelse osv. Ingenstans finner man en analys utifrån kulturlandskapets historia och framväxt, vilket borde vara en väsentlig utgångspunkt inte minst utifrån kulturhistorisk synvinkel och självklart för landskapet i Nationalstadsparken. För övrigt borde även landskapets topografi ägnas mer uppmärksamhet. Man nämner skärgårdslandskap, vattenytor och förkastningsbrant, men åsarna och topografin i övrigt nämns knappast alls.
Avsaknaden av resonemang om Brunnsvikenmiljön som helhet gör att förslaget missar denna viktiga dimension i hanteringen av stadens delar av Brunnsvikenområdet. Relationen till och inramningen av den samlande vattenytan liksom siktsamband över vattnet är omistliga dimensioner i hanteringen av områdena runt Brunnsviken.
Markanvändningen mellan Norrtull och Roslagstull
Tydliga riktlinjer för planeringen av markområdet mellan Norrtull och Wenner-Gren Center formulerades i propositionen om Nationalstadsparken. ”För att tillgodose framtida behov av utveckling av universitets- och högskoleinstitutioner med anknytning till området är det angeläget att utrymmesbehoven för forskning och högre utbildning uppmärksammas särskilt vid överväganden om markanvändningen i områden som gränsar till nationalstadsparken vid Norrtull och Roslagstull” (Prop. 1994/95:3, s. 43).
Denna anvisning nonchalerades i den fördjupade översiktsplanen från 2009. Området mellan Wenner – Gren Center och Norrtull undandrogs de facto från lokalförsörjningsplaneringen för högre utbildning och forskning. Staden meddelade istället helt kort och utan närmare motivering. ”Användningen av området vid Norrtull, i huvudsak f.d. bensinstationstomten behandlas i översiktsplanen för Karolinska – Norra station.”
Kommunens utgångspunkt för planeringen av Albano var definitionen av platsen som ”ödslig industritomt”, ”oansenlig grusplan” etc. Utgångspunkten för planeringen av det nu aktuella området har varit definitionen ”f.d. bensinstationstomten”. I båda fallen handlar det om en historielös analys av det gestaltade, över tiden utvecklade och associativa landskapets betydelse och värden.
På ”f.d. bensinstationstomten” låg en gång en del av Stockholmsåsen. Namnet Generalsbacken fick den efter att tjänat som avrättningsplats för de förment skyldiga till det misslyckade ryska kriget 1741-43. Vid den tiden var åskrönet högre än Bellevuehöjden. När Brunnsvikens gustavianska landskap skapades, var dess fond i söder Generalsbacken, Bellevuehöjden och Roslagsberget (alias Mons Albanus). När Värtabanan anlades 1888 skars banvallen in i Generalsbackens norra sluttning långt nedanför åsens höjdpunkt. I och med stadens expansion och efterfrågan på sand och grus utplånades åsen under de följande decennierna. I den kommunala planeringen har tidsperspektivet och den mäktiga åsen ytterligare reducerats – till f.d. bensinstationstomten.
Mellan en stigande efterfrågan på lokaler för högre utbildning och forskning, det historiska landskapets karaktär och den forna sandåsens väldiga volym finns ett naturligt samband. Volymen skulle kunna utnyttjas och formas på sådant sätt att den bidrar till utvecklingen av Vetenskapsstaden och samtidigt berikar såväl landskapsbilden som Nationalstadsparkens natur- och kulturvärden. Förslagsvis genom en nybebyggelse med både åsens forna höjd och en fritt gestaltad, rikt bevuxen ziggurat i kreativ åtanke.
Det förda resonemanget leder fram till slutsatsen att den pågående detaljplaneprocessen för den del av Hagastaden som ligger öster om Norrtull bör avbrytas. I enlighet med lagstiftningens riktlinjer för ändrad markanvändning i detta område bör övervägas att reservera marken för högre utbildning och forskning och en programutredning inledas för att förverkliga en sådan användning av marken.
Prognosen om en ständigt fortlöpande ökning av de vetenskapliga institutionernas lokalbehov är emellertid långt ifrån säker. Det finns därför skäl att även med andra utgångspunkter än forskarsamhällets lokalförsörjning rikta fokus mot användningen av den oansenliga grusplan som i dag skiljer Norrtull från Wenner – Gren Center. Sett i förhållande till det något nötta men i ÖP 16 alltjämt åberopade målet ”En stad i världsklass” kan just detta område betraktas som en av stadens viktigaste marktillgångar.
Trafik
I ÖP 10, avsnitt 4. Strategiska områden, tyngdpunkter och trafikstrukturer tog staden upp Roslagstunneln under rubriken E18: Sträckan Frescati – Ålkistan. Beskrivningen av det i alla avseenden besvärande dagsläget avslutades med en avsiktsförklaring. ”Avsikten är att sträckan i framtiden ska förläggas i tunnel” (ÖP10, s.74). I ÖP 16 återfinns ingen sådan avsiktsförklaring.
Det är nu angeläget att den avsikten kommer till uttryck även i ÖP 16 och framför allt att den förverkligas snarast möjligt. Självfallet för att minska bullerstörningarna i Nationalstads-parken. Men inte minst för att det skulle vidga de begränsade möjligheterna att komplettera universitetets bebyggelse utan att skada Nationalstadsparkens natur- och kulturvärden.
Gösta Blücher
Ordförande