Samrådsyttrande över Program för Albanoområdet (Norra Djurgården 2:2 m.m.)


2011-01-17

Till Stockholms stadsbyggnadskontor

Samrådsyttrande över Program för Albanoområdet (Norra Djurgården 2:2 m.m.) i stadsdelen Norra Djurgården, S-Dp 2008-21530-54

Kommittén för Gustavianska Parken har tagit del av rubricerade program och överlämnar härmed sina synpunkter.

Vi koncentrerar oss på tre huvudfrågor:
1. ”Albanoområdets” betydelse i och för Brunnsvikens historiska landskap
2. Programförslagets förenlighet med miljöbalkens bestämmelser om nationalstadsparker
3. Alternativa möjligheter att tillgodose universitetets lokalbehov

Vi sammanfattar våra synpunkter på s. 7

1. Om dalgången öster om Brunnsviken, väster om Uggleviken och norr om Mons Albanus

I Stockholms stads fördjupade översiktsplan för Kungliga nationalstadsparken har Brunnsvikens historiska landskap styckats upp under två rubriker eller områdesbeteckningar, Haga-Brunnsviken och Vetenskapsstaden. Styckningen beror inte av respektive områdes belägenhet eller betydelse i det historiska landskapet eller av dagens landskapsupplevelse. Beteckningarna Haga-Brunnsviken och Vetenskapsstaden och den rumsliga gränsdragningen dem emellan utgår i stället från dagens markanvändning.

Dagens markanvändning är irrelevant för en analys/värdering av det historiska landskapet kring Brunnsviken med dess betydelsebärande kultur- och naturvärden. Därför vill vi inledningsvis göra en tydlig markering. Oavsett dagens markanvändning utgör ”Albanoområdet” en betydelsefull del av det gestaltade, det över tiden utvecklade och det associativa landskapet kring Brunnsviken (The designed, the evolved och the associative landscape. UNESCO World Heritage Convention)

Det förhållandet påverkas inte av det faktum, att dalen i dag till stora delar är ett avrivet industriområde och av exploatören, Akademiska hus, brukar beskrivas som en ”oansenlig grusplan”, ”ödslig industritomt” etc.

Enligt den fördjupade översiktsplanen skall området Haga-Brunnsviken ”bevaras som unik historisk landskapspark”. Den formuleringen stämmer väl överens med den syn på Brunnsvikens landskap som vi förmedlade i vårt samrådsyttrande över det utställda förslaget till översiktsplan:

”Det gestaltade och det associativa landskapet kring Brunnsviken präglas således starkt och levande av den gustavianska tiden. Såtillvida är Brunnsvikens landskap närmast unikt och utomordentligt värdefullt – inte minst i ett internationellt perspektiv. Senare tiders förändringar har dock i hög grad påverkat dagens landskap – ett ”evolved landscape” på gott och ont. I vissa fall har förändringarna inneburit nya värden, i andra brutala ingrepp som medfört bestående skada på det gustavianska landskapets kärnområden.”

Bland de områden i det gustavianska landskapet kring Brunnsviken som drabbats av brutala ingrepp har Albano hamnat i en särskild strykklass. Just därför är det särskilt angeläget att närmare granska områdets betydelse i det gustavianska parklandskapet och för den samtida landskapsupplevelsen – inte minst mot bakgrund av stadens målsättning för förvaltningen av Brunnsvikens historiska landskap.

Som första utgångspunkt för en sådan granskning väljer vi överståthållaren Carl Sparres brev till Gustav III år 1785 om sina planer på gestaltningen av Bellevueparken:

”Mitt efterdöme var Haga, och huruledes Naturen Sjelf absolute förbundit hela Nejdens anläggningar i en och samma Engelsk smak … ”

Som andra utgångspunkt citerar vi arkitekten Fredrik Magnus Pipers hänförda beskrivning av utsikten från Tivoliberget:

”Ifrån en högd wid detta ställe är en Point de Vue som täflar med de förnämste i hwad anläggning som hälst. Man har nemligen ifrån det öfversta af denna högd framför sig hela sträckningen af Brunswiken, med starka språng till höger och wenster af flere bakom hwarannan i sjön utlöpande skogsuddar, liknande Coulisserne på en Theater och som slutar med Catharina Kyrkotorn i fonden.”

Citaten visar det starka och medvetna sambandet mellan å ena sidan landskapets givna struktur med dess växlingar mellan berg och sprickdalar och å andra sidan den gustavianska försköningen av landskapsrummet i den engelska landskapskonstens anda. Eller med andra ord, hur naturlandskapet integrerats i ett konstnärligt gestaltat parklandskap med nya betydelser och upplevelsevärden.

Tanken på ett sammanhängande parklandskap kring Brunnsviken växte sannolikt fram under Gustav III:s och den gustavianska elitens Grand tour till Italien 1783–84. Nyanläggningarna för Gustav Philip Creutz och Gustaf Mauritz Armfelt fick följdriktigt namn som erinrade om romerska sommarnöjen, Tivoli och Frascati. Namnet Albano hänger däremot inte samman med några planer på ytterligare sommarnöjen och lustparker vid stranden av Brunnsviken. Här var det istället associationerna till antikens Mons Albanus, som inspirerade till namnet Albano på det forna Tyfberget, den mäktiga bergsklippan vid Roslagstull som dominerade fondperspektivet över Brunnsviken från Haga och Tivoliberget i norr. Och namnet Albano associerade inte bara till antikens Mons Albanus, dåtidens Monte Cavo, utan också till den mytomspunna sjön vid dess fot, Lago Albano.

Förvaltningen av dalgången öster om Brunnsviken/Lago Albano och norr om Tyfberget/Monte Cano/Mons Albanus handlar således inte om att antingen behålla eller exploatera en ”oansenlig grusplan” eller en ”ödslig industritomt”. Istället skall området betraktas och behandlas som en historiskt och visuellt väsentlig del av det landskap kring Brunnsviken, som staden enligt sin fördjupade översiktsplan vill bevara som ”en unik historisk landskapspark”.

I ett sådant sammanhang kan det vara skäl att också erinra om en passus i Kommitténs yttrande (2008-05-19) till stadsbyggnadskontoret över det utställda förslaget till översiktsplan:

”Enligt vår mening är det gestaltade och associativa landskapet från 1700-talet så värdefullt, att det inte bara bör vårdas och skyddas mot ytterligare ingrepp, utan också återupprättas eller till och med återskapas där skadorna är allvarligast.”

Samtidigt finns det kanske ännu större skäl att erinra om vad regeringen anfört om förutsättningarna för ändrad markanvändning i nationalstadsparken (Prop1994/95:3, s.43):

”Utvecklingen i nationalstadsparken bör sammantaget inriktas på att förstärka områdets natur- kultur- och rekreationsvärden och att värna den biologiska mångfalden.”

Målsättningen att (så långt som möjligt) ta hänsyn till befintliga natur- och kulturvärden inom ramen för universitets utbyggnadsprogram kommer till tydligt uttryck i programförslaget och miljökonsekvensbeskrivningen (MKB). Däremot saknas fullständigt varje tanke på att förstärka områdets natur- kultur- och rekreationsvärden på bekostnad av målsättningen att fullt ut tillgodose framlagda önskemål om institutionslokaler, studentbostäder och kommersiella lokaler.

I Kungliga nationalstadsparken duger det emellertid inte att i görligaste mån ta hänsyn till natur- och kulturvärdena inom ramen för omfattande nybyggnadsprojekt. Här gäller det istället att alltid analysera, värdera och ta till vara det historiska landskapets potential med den överordnade målsättningen att bevara och förstärka parkens natur- kultur- och rekreationsvärden. För parkens framtid är det av avgörande betydelse att ”hänsynstagande till” kan ersättas av ”tillvaratagande av” som grundprincip för förvaltning och utveckling av de värden som motiverat och motiverar skyddsinstrumentet nationalstadspark.

Enligt vägledningen i stadens översiktsplan för markanvändning och utveckling i delområdet Vetenskapsstaden skall ”Albano reserveras som ett förändringsområde med tät bebyggelse”. (Översiktsplan för Nationalstadsparken 2009, s. 50).

Tanken på en tätbebyggelse i Albano framstod redan då som en dåligt underbyggd omtolkning av regeringens uttalande i propositionen om Nationalstadsparken: ”En utveckling av högre utbildning och forskning samt till forskning anknuten verksamhet inom Roslagstulls sjukhusområde och småindustriområdet vid Albano torde inte förhindras av skyddet (för nationalstadsparken).” (Prop1994/95:3, s. 45).

Kommittén reagerade med kraft – och utan framgång – på översiktsplanens vägledning: ”Vi anser inte att det finns några som helst skäl att i översiktsplanen ta ställning för en tätbebyggelse i Albano. Den fortsatta planeringen bör istället bestämmas på grundval av gjorda miljöanalyser och en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning.”

Den MKB som nu presenteras har flera förtjänster. Den har samtidigt en avgörande brist, nämligen att inga alternativa lösningar arbetats fram som jämförelseobjekt till det föreslagna programmet. MKB-instrumentet utvecklades ursprungligen för enskilda exploateringsprojekt, främst på tidigare oexploaterad mark. Ett viktigt verktyg för värderingen av ett sådant projekt blev jämförelsen med ett nollalternativ, dvs. dels att den föreslagna exploateringen skulle utebli, dels att ingen annan åtgärd skulle vidtas. I fallet Albano är ett sådant nollalternativ helt ointressant som underlag för jämförelser och beslut. Ingen kan väl på allvar vare sig föreställa sig eller diskutera dystopin att den ”ödsliga industritomten” för en obestämd framtid skulle läggas för fäfot för att massinvaderas av ruderatväxter och sly.

Ett orimligt nollalternativ kan således leda till att även förslag som äventyrar ett områdes natur- och kulturvärden kan framstå som jämförelsevis fördelaktiga. För att undvika sådana anomalier har det blivit etablerad praxis att, där nollalternativet inte är relevant, utarbeta ett eller flera jämförelsealternativ förutom nollalternativet. Sådana jämförelsealternativ är i själva verket av avgörande betydelse för att en MKB skall kunna leda till korrekta slutsatser – och för att MKB-modellen inte skall råka i vanrykte. Således borde i fallet Albano ett eller flera jämförelsealternativ ha utvecklats, som baserats dels på en analys av områdets historiska och visuella betydelse i landskapet, dels det grundläggande målet för markanvändningen i nationalstadsparken – att förstärka parkens natur- kultur- och rekreationsvärden och att värna den biologiska mångfalden.

Till MKB-dokumentets förtjänster hör en mycket noggrann genomgång av de kulturmiljövärden som finns i själva programområdet och även av områdets sammanhang med det omgivande landskapet i närvarande och gången tid. Däremot saknas en distinkt sammanfattning eller slutsats som gäller betydelsen av dalgången öster om Brunnsviken, väster om Uggleviken och norr om Mons Albanus i och för Brunnsvikens historiska landskap.

För att komma dit vill vi ytterligare kommentera programförslagets omvandling av den sargade dalgången till en utpräglad stadsstruktur med monumental entré från Roslagsvägen.

Den historiska gränsen mellan staden och landet går vid dagens Roslagstull som på ett närmast märkvärdigt sätt fått behålla sin betydelse i det allmänna medvetandet. För förståelsen och upplevelsen av det historiska landskapet är det viktigt att gränsen mellan ”den folkrika Staden och Landsbygdens lugn” (Jonas Carl Linnerhielm, Bref rörande trakten omkring Stockholm, 1795) förblir på sin urgamla plats mellan Albanoberget i öster och Bellevueberget i väster. Det borde redan i sig utesluta den tänkta stadsfronten i det historiska landskapet utefter Roslagsvägen bortom Albanoberget.

Sammanfattningsvis består den främsta betydelsen hos eller värdet av ”Albanoområdet” av dess sammanhang i en gestaltad och associativ helhet – den unika landskapsparken kring Brunnsviken. Det betyder i första hand att dalgångens kontrastverkan mot Albanoberget skall tas till vara och att öppenheten (karaktären av naturlig dalgång) sett från Roslagsvägen, Haga och Bellevue skall bevaras.

2. Programförslagets förenlighet med miljöbalkens bestämmelser om nationalstadsparker

För ”Albanoområdet” gäller miljöbalkens bestämmelser för nationalstadsparker (4 kap 7§):

”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”

I det förra avsnittet har vi behandlat programområdets betydelse i det historiska landskapet, gjort en distinktion mellan att bevara och ta till vara samt på den grunden riktat stark kritik mot programförslaget och den tillhörande miljökonsekvensbeskrivningen. I detta avsnitt behandlar vi frågan huruvida programförslaget är lagstridigt.

I endast en del av området innebär programförslaget ett intrång i lagens mening, nämligen nybyggnaden på den skogsklädda höjden norr om Uggleviksdalen, ett landskapsavsnitt som utan tvekan måste falla under lagens begrepp ”naturmiljö”. Enligt vår mening saknar den föreslagna nybyggnaden en betydelse eller dignitet som överhuvudtaget skulle kunna göra det möjligt att schackra med lagstiftningens bestämmelser. I denna del är således programförslaget lagstridigt.

Huvudfrågan gäller emellertid huruvida programförslaget innebär att det historiska landskapets natur- och kulturvärden skadas i lagens mening. I propositionens författningskommentar preciseras innebörden av skaderekvisitet: Med skada i den nu aktuella bestämmelsen avses negativ inverkan av någon betydelse för de angivna värdena (det historiska landskapets natur- och kulturvärden).” (Prop. 1994/95, s 49).

I propositionen definieras vidare den lagtekniska termen ”historiskt landskap” som
”ett område som har särskild betydelse därigenom att det på grund av människans utnyttjande uppvisar eller representerar ett samhälles värden såväl i form av påtagliga fysiska spår, som genom kulturellt eller historiskt bestämda associationer.” (Prop. 1994/95, s. 9).

Enligt programförslaget skall således dalen öster om Brunnsviken, väster om Uggleviken och norr om Albanoberget exploateras för att ge rum för en total nybyggnadsyta (BTA) på 150.000 kvm, innefattande undervisningslokaler, studentbostäder och kommersiella lokaler. Programförslagets exploateringstal är ungefär detsamma som stenstadens innanför tullarna (Vasastaden). Avsikten är således att nyskapa en stadsmiljö i nationalstadsparken norr om Roslagstull, där en gång den känslosamme vandraren i det sena 1700-talets landskap, Jonas Carl Linnerhielm, mötte landsbygdens lugn och det ”ömsom täcka, ömsom pittoreska” landskapet utmed Roslagsvägen.

Härvidlag överensstämmer programförslaget med den fördjupade översiktsplanens omotiverade och olyckliga vägledning för markanvändningen i Albano. Samtidigt skiljer det sig markant från lagens syfte, att ge ett samlat och långsiktigt skydd åt de i ett nationellt och internationellt perspektiv unika kulturvärdena i området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården (Prop. 1994/95:3, s. 34).

I propositionen om nationalstadsparken uttalar regeringen, att en utveckling av högre utbildning och forskning samt till forskning anknuten verksamhet inom småindustriområdet vid Albano ”inte torde förhindras av skyddet” (Prop. 1994/95:3, s. 45). Förarbetena till en lag kan ge vägledning vid lagens tolkning, men de har inte laglig tyngd och tar aldrig över lagtexten. Uttalandet i propositionen innebär således ingen garanti för en exploatering. En sådan får oavsett uttalandet inte skada parkens värden. Vi bedömer visserligen att ett måttfullt utnyttjande av området för de ändamål som nämns i propositionen t.o.m. något kan läka de sår som området åsamkats, men uttalandet i propositionen ger på intet sätt ett carte blanche för en ny stadsmiljö med ett exploateringstal i nivå med stenstaden innanför tullarna.

Vi vill vidare erinra om ytterligare ett uttalande i propositionen, nämligen att nya byggnader och anläggningar, som inte behövs för att befintliga verksamheter skall kunna fungera, i princip inte bör medges i nationalstadsparken (Prop. 1994/95:3, s.37). Enligt vår mening strider mängden studentbostäder och kommersiella lokaler i programförslaget närmast provocerande mot detta uttalande om nybebyggelse i nationalstadsparken.

Programförslaget innebär att den unika föreningen av det naturliga och det förskönade landskapet kring Brunnsviken förvanskas. Redan den föreslagna överbyggnaden av Värtabanan medför att dalgångens marknivå byggs på med ett flera meter högt betongdäck. Över däcket bildar den tillkommande bebyggelsen en kompakt stadsmiljö, som definitivt tar mening och glans från ståthållaren Carl Sparres berömda uttalande om ”huruledes Naturen Sjelf absolute förbundit hela Nejdens anläggningar i en och samma Engelsk smak”.

Programförslaget innebär en omvandling av den i dag – liksom vid parklandskapets tillkomsttid – närmast obebyggda Uggleviksdalen till en stadsmiljö med ett exploateringstal som kan jämföras med innerstadens. Som vi visat förvanskar det på ett mycket påtagligt sätt det historiska landskapet och innebär därigenom otvetydigt en sådan skada på det historiska landskapets kulturvärden som lagen om nationalstadsparker har tillkommit för att förhindra.

Vid planläggning är det vanligt att starka och legitima exploateringsintressen ställs mot likaledes starka och legitima bevarandeintressen. Planläggning handlar då som regel om att finna avvägningar och göra kompromisser mellan intressena. Att sådana situationer skulle bli vanliga i det område som omfattas av Kungliga nationalstadsparken var uppenbart och också anledningen till lagen om nationalstadsparker. Lagen gör det tydligt att vid sådana intressemotsättningar har bevarandeintresset alltid prioritet. Kompromisser är inte möjliga. Lagen innebär att intrång i parklandskap eller naturmiljö eller skada på det historiska landskapets natur- och kulturvärden under inga omständigheter kan accepteras.

Vi har här gjort tydligt att en fortsatt planläggning som baseras på det nu föreliggande programförslaget kommer att innebära både intrång i naturmiljön och skada på det historiska landskapets kulturvärden varför en sådan plan blir lagstridig.

I den här situationen föreslår vi en ny väg för att tillgodose å ena sidan universitetets expansionsbehov och å andra sidan lagens skarpt formulerade krav på att det historiska landskapets kulturvärden inte får skadas genom ny bebyggelse och nya anläggningar.

3. Alternativa möjligheter att tillgodose universitetets lokalbehov

Under hänvisning till den fördjupade översiktsplanens syfte och geografiska räckvidd görs den bedömningen i den utsända MKB-handlingen (s. 9), att ”det inte finnas några andra rimliga lokaliseringsalternativ. Därmed bedöms lokaliseringsfrågan vara avklarad och det bedöms inte vara befogat att här redovisa andra lokaliseringsalternativ”.

Det vi tidigare sagt om nationalstadsparkens lagskydd betyder dock att lokaliseringsalternativ för betydande delar av universitetets lokalbehov måste sökas utanför Albanoområdet. I föregående avsnitt har vi refererat till regeringens uttalanden om markanvändningen i nationalstadsparken. I det här sammanhanget vill vi peka på ytterligare ett uttalande i propositionen:

”För att tillgodose framtida behov av utveckling av universitets- och högskoleinstitutioner med anknytning till området är det angeläget att utrymmesbehoven för forskning och högre utbildning uppmärksammas särskilt vid överväganden om markanvändningen i områden som gränsar till nationalstadsparken vid Norrtull och Roslagstull.” (Prop. 1994/95, s. 43).

Just nu pågår detaljplanearbetet för östra delen av Norra stationsområdet. Såvitt vi har kunnat utröna, finns det för närvarande ingenting som hindrar att delar av programmet för Albano förverkligas inom detta område. Området har en betydande potential för att utvecklas till det nav i Vetenskapsstaden, som programförslaget syftar till.

Wenner-Gren Center med dess dominerande verkan i stadsbilden och landskapsrummet, kan ges nytt liv som samlande symbol för den forskning och högre utbildning som bedrivs i Kungliga nationalstadsparken. I området väster om Wenner-Gren Center kommer dels den outnyttjade mark som en gång var stadens sandtag (f.d. bensinstationstomten), dels det nybyggnadsområde som planeras vid Norrtull att ge möjligheter att tillgodose stora delar av universitetets expansionsbehov.

En etablering av universitetet i området mellan Norrtull och Roslagstull skulle dessutom innebära att universitetet på nytt knyts samman med staden och att sambandet mellan universitetet, Tekniska högskolan och Karolinska Institutet förstärks.

Sammanfattning

* Brunnsvikens historiska landskap präglas av en utsökt förening av naturlandskapets växlingar mellan berg och sprickdalar och den gustavianska tidens försköning av naturen i den engelska landskapskonstens anda. I detta internationellt unika landskap med sina rika associativa värden spelar Albanoberget och dalgången från Brunnsviken bort mot Uggleviken en betydelsefull roll – historiskt och visuellt. Ett villkor för varje exploatering av den friställda marken i Albano är därför att sammanhanget med parklandskapet och karaktären av naturlig dalgång tas till vara.

* Enligt programförslaget skall dalgången öster om Brunnsviken, väster om Uggleviken och norr om Albanoberget exploateras för att ge rum för 150.000 kvm BTA, innefattande universitetslokaler, kommersiella lokaler och studentbostäder. Exploateringstalet är jämförbart med Vasastadens. Förslaget innebär att en ny stadsmiljö skapas i nationalstadsparken. Den ligger utanför den historiska stadsgränsen, den sluter dalgången och den bildar en tät stadsfront mot Brunnsvikens vatten och utblickarna från Hagaparken och Bellevueparken. Programförslaget förvanskar på ett mycket påtagligt sätt det historiska landskapet och innebär därigenom en sådan skada på det historiska landskapets kulturvärden som lagen om nationalstadsparker har tillkommit för att förhindra.

Vid planläggning är det vanligt att starka och legitima exploateringsintressen ställs mot likaledes starka och legitima bevarandeintressen. Planläggning handlar då som regel om att finna avvägningar och göra kompromisser mellan intressena. Att sådana situationer skulle bli vanliga i det område som omfattas av Kungliga nationalstadsparken var uppenbart och också anledningen till lagen om nationalstadsparker. Lagen innebär att intrång i parklandskap eller naturmiljö eller skada på det historiska landskapets natur- och kulturvärden under inga omständigheter kan accepteras.

Vi har här gjort tydligt att en fortsatt planläggning som baseras på det nu föreliggande programförslaget kommer att innebära både intrång i naturmiljön och skada på det historiska landskapets kulturvärden varför en sådan plan blir lagstridig.

* Universitetets omfattande expansionsbehov kan inte tillfredsställas i Albano utan att nationalstadsparkens kulturvärden skadas. Därför förordar Kommittén att förutsättningarna utreds att tillgodose betydande delar av universitetets lokalbehov i det område kring Norrtull som nu står inför planering och förnyelse. Därmed skulle forsknings- och utbildningsinstitutionerna kring Brunnsviken kunna länkas samman med innerstaden och Wenner-Gren Centers höga pylon ges nytt liv som samlande symbol för Vetenskapsstaden.

I beredningen av ärendet har, förutom ordföranden och sekreteraren, ledamöterna Åke Bouvin, Clas Florgård, Bengt OH Johansson och Ulf Sporrong medverkat.

Stockholm 2011-01-17

Gösta Blücher
Ordförande

Christian Laine
Sekreterare


Originaldokument i PDF-format

Till yttranden