Yttrande över utställt förslag till detaljplan för Albanoområdet


2012.04.23

Till Stockholms stadsbyggnadskontor

Yttrande över utställt förslag till detaljplan för Albanoområdet i stadsdelarna Norra Djurgården och Vasastaden. Diarienr: 2008-21530-54.

Kommittén för Gustavianska Parken har tidigare tillsänt stadsbyggnadskontoret två samrådsyttranden över den föreslagna exploateringen av Uggleviksdalen i Kungliga nationalstadsparken: dels över kontorets program för Albanoområdet (2011-01-17), dels över förslaget till detaljplan för samma område (2011-08-09).

Med hänvisning till ingående analyser av det historiska landskapets värden har vi i det första yttrandet förklarat att en detaljplan baserad på programförslaget skulle komma att strida mot miljöbalkens 4 kap. 7§. I det andra har vi förklarat att och hur den föreslagna detaljplanen skadar det historiska landskapets natur och kulturvärden och därmed är lagstridig. I båda yttrandena har vi hänvisat till realistiska möjligheter att tillgodose betydande delar av det uppgivna lokalbehovet utanför Nationalstadsparken. Vi bifogar vad vi tidigare skrivit i ärendet för förnyad läsning och till stöd för ställningstagandena i detta yttrande.

När planförslaget nu har bearbetats och ställts ut, är den första frågan vi ställer på nytt:

1. Vållar detaljplanens förslag till exploatering av Uggleviksdalen skada i lagens mening på det historiska landskapets natur- och kulturvärden?

1.1. Lagstiftningen

Miljöbalken 4 kap 7§
 ”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur och kulturvärden i övrigt skadas.”

Prop. 1994/95:3, s. 50:
”Med skada i den nu aktuella bestämmelsen avses negativ inverkan av någon betydelse för de angivna värdena. Vad som ligger i uttrycket historiskt landskap framgår av avsnitt 4 i den allmänna motiveringen.” (Prop. 1994/95: 3, s. 8f …”ett område som har särskild betydelse därigenom att det på grund av människans utnyttjande uppvisar eller representerar ett samhälles värden såväl i form av påtagliga fysiska spår, som genom kulturellt och historiskt bestämda associationer.”)

1.2. Planförslaget och dess konsekvenser

I planförslagets miljökonsekvensbeskrivning, s. 33, finns en sammanställning av 14 iakttagna konsekvenser av planförslaget för landskapets kulturmiljövärden – fem av dem negativa enligt följande. I siktstråken från dels Bellevue, dels Kungliga begravningsplatsen döljs dalgången och horisontlinjen i öster av bebyggelsen; i siktstråket från Roslagsvägen mot Albanoberget döljer den nya bebyggelsen till stor del berget från vägen; den nya bron över Roslagsvägen slätar i någon mån ut topografin och gör porten mellan bergen mindre tydlig; stenstadens front och entrén vid Roslagstull blir mindre tydlig.

Vi vill tillägga att det gestaltade gustavianska landskapet innefattar ytterligare två betydelsefulla utsiktspunkter. Det är dels den kinesiska paviljongen på den mellersta holmen utanför Gamla Haga, dels Grottbergets krön tvärs över vattnet från Gustav III:s paviljong. Sett från den kinesiska paviljongen och Grottberget, som var och en och tillsammans är betydelsefulla element i det historiska landskapets sammanhang och visuella upplevelse, medför planförslaget enligt vår bedömning ytterligare negativa konsekvenser.

Förvaltningen av Uggleviksdalens ”särskilda värden såväl i form av påtagliga fysiska spår, som genom kulturellt och historiskt bestämda associationer ” och frågan om planförslagets lagenlighet eller lagstridighet handlar emellertid inte bara om siktlinjer och visuella intryck från andra delar av Brunnsvikens landskap.

Miljökonsekvensbeskrivningens iakttagelser och värderingar utgår från dagens landskapsrum och från förslagets visuella effekter på dagens landskapsbild. Nyckelordet i den valda metodiken är ”siktlinjer”, dvs. en sammanställning av omedelbara syninryck av planförslagets nybebyggelse från andra stränder kring Brunnsviken. Metodiken har resulterat i en handfull iakttagelser av negativa konsekvenser för områdets kulturvärden. Men det är en torftig metod. Slutsatsen har blivit därefter och kan sammanfattas så här i tillspetsad form: eftersom det (nästan) inte syns från andra delar av Brunnsvikens stränder är det OK att utplåna Uggleviksdalen genom att gjuta ett betongdäck fem meter över dalbottnen och fylla på med urban nybebyggelse över dalgångens bräddar.

Miljökonsekvensbeskrivningen följer påfallande troget planförslagets utgångspunkter och värderingar. Lika litet som i miljökonsekvensbeskrivningen finner man i planförslaget en samlad och styrande analys av det historiska landskapets värden. Istället hittar man en över tiden ganska flytande toleransgräns för mängden synlighet hos den urbana nybebyggelsen i dagens landskapsbild. Förslagen har blivit därefter. I planförslaget och miljökonsekvensbeskrivningen syns däremot inga försök att analysera områdets betydelse och värde med utgångspunkt i den internationella diskursen om bevarande och utveckling av det historiska landskapet. Centrala begrepp i den diskursen, som ”platsens identitet”, ”genius loci”, ”the significense of the place” och ”platsens autenticitet” (översatta eller inte) lyser med sin frånvaro. Under samrådet har vi utan framgång hänvisat till mera relevanta analysmetoder. Det är inte utan att resonemangen i planförslaget och deras acceptans i miljökonsekvensbeskrivningen framstår som pinsamt provinsionella i världsklassens Stockholm.

Den topografiska strukturen utgörs av östra Svealands välkända sprickdalssystem, där dalgångarna oftast går i öst-västlig eller nord-sydlig riktning. Dalen norr om Albanoberget och in mot Uggleviken och Fiskartorpet är ett typexempel på ett sådant dalstråk i öst-västlig riktning. Här berättar Björnnäsvägen på dalens ena sida om förbindelserna under många sekler mellan Brunnsviken, den kungliga jaktparken och Husarvikens fiskevatten och Värtabanan på den andra sidan om järnvägens utveckling, lokalt och nationellt. I båda fallen löper sträckningarna från Fiskartorpsviken respektive Värtahamnen tryggt på ömse sidor om Uggleviksdalens våtmark. När Albano nalkades har utsikten öppnat sig mot Brunnsviken för såväl 1700-talets hästskjutsar och vandrare som en senare tids tågresenärer.

På få ställen norr om Slussen framträder berget i dagen så markant som just kring den nord-sydligt gående sprickdalen mellan Albanoberget och Bellevue. I detta topografiskt dramatiska landskap spelar också resterna av Stockholmsåsen i form av Stallmästarholmen och holmarna utanför Gamla Haga en betydelsefull roll. I det gustavianska landskapet kring Brunnsvikens vattenspegel med dess medvetna växelverkan eller dialog mellan ett gestaltat och ett naturgivet landskap är inte bara Bellevueberget och Roslagsberget utan också Uggleviksdalen betydelsefulla ingredienser.

Ett starkt betydelsebärande elementet i planområdet är den alltjämt tydliga gränsen mellan stad och land vid Roslagstull. I det förra seklet behölls den gränsen när statliga institutioner började flytta från innerstaden till marken kring Brunnsviken. När sedan visionen av en Vetenskapsstad vid Brunnsvikens östra strand växte fram och successivt förverkligades handlade det fortfarande om en etablering ”extra muros”. Ett kluster av vetenskapliga institutioner etablerades, vackert och respektfullt inbäddade i det historiska landskapet och långt bortom stadstullen och stenstadens urbana miljö. Det är den traditionen som i propositionen1994/95 formulerades som bjudande riktlinje för gestaltningen av fortsatt bebyggelse i Nationalstadsparken: karaktären av byggnader i park. Och det är den traditionen som fullständigt går till spillo vid ett genomförande av den föreslagna detaljplanen för Albano.

1.3. Slutsats

Med detaljplanen utplånas Uggleviksdalgången och den historiska gränsen mellan stenstaden och landet. Den gör obotlig skada på det historiska landskapets topografi och kulturvärden. Därför strider den mot bestämmelserna i miljöbalken 4 kap 7§.

2. Hur har en så utdragen planeringsprocess kunnat sluta i ett detaljplaneförslag som är lagstridigt?

Vår avsikt är inte att skriva ens en inledning till en vitbok om exploateringen av Albano och Uggleviksdalgången i Nationalstadsparken. Det ger remisstiden inte rum för, men en sådan vitbok bör skrivas och det är ett lysande ämne för en doktorsavhandling. Vi skickar därför en kopia av detta yttrande till universitet och högskolor med inriktning mot samhällsplanering.

Det började så bra. Först med stadsbyggnadsnämndens godkännande av1999 års översiktsplan, som angav området som ”speciellt bevarandeområde” och med den utmärkta landskapsutredning som Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB samma år lade fram på uppdrag av Akademiska hus. Här fanns en distinkt målsättning för utvecklingen av Albanoområdet i enlighet med statsmakternas riktlinjer för Nationalstadsparkens förvaltning:

  • bevara/utveckla/förtydliga landskapets visuella grundstruktur
  • förstärka/nyskapa gröna samband/spridningsvägar
  • utveckla området som en del av ett kulturhistoriskt sammanhang och med möjlighet att tydliggöra en historisk markanvändning
  • öka allmänhetens tillgänglighet till/genom området

Fyra år senare år sedan ställde stadsbyggnadskontoret ut ett programförslag till grund för en etappvis detaljplaneläggning av området. Och nu började molnen tätna över Nationalstadsparken. Förslagets dispositionsplan, som medgav en utbyggnad av ca 40 000 m2 BTA väckte kvalificerad kritik: landskapsutredningens strukturskisser syftade till att öppna och förstärka områdets öst – västliga och nord – sydliga samband. Programförslaget gick motsatt väg, här avskärmades och doldes sambanden och här togs ingen hänsyn till landskapets grundstruktur.

Så briserade en bomb. I sitt förslag till fördjupad översiktsplan för Nationalstadsparken skrev stadsbyggnadskontoret, helt utan saklig motivering och fullständigt oförutsett: ”Albano reserveras som ett förändringsområde med tät bebyggelse.” Vi skrev då att det inte fanns några som helst skäl att i översiktsplanen ta ställning för en tätbebyggelse i Albano. Den fortsatta planeringen borde istället bestämmas på grundval av gjorda miljöanalyser och en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning.

Men det slutade illa. 1999 års översiktsplan slängdes i papperskorgen och i fortsättningen baserades detaljplaneringen med åtföljande miljökonsekvensbeskrivningar på den kuppartade förändringen av förutsättningarna för exploateringen.

Nu ökade nybyggnadsbehovet/den miljömässigt tillåtliga bebyggelsen dramatiskt från 40.000 till 110. 000 m2 BTA (programsamrådet) och fram till den utställda planens ytterligare föreslagna utvidgning av nybyggnadsprogrammet. Detta utan att något lokalprogram för universitets behov någonsin redovisats.

Denna orimligt växande nybyggnadsvolym har under planeringens gång rättfärdigats genom en uppseendeväckande nedvärdering/feltolkning av områdets värden i sig och som del av Brunnsvikens historiska landskap. I det sammanhanget vill vi emellertid rikta särskild uppmärksamhet mot de miljökonsekvensbeskrivningar som presenterats i såväl samråds- som utställningshandlingarna. De är så anmärkningsvärda i sin följsamhet till uppdragsgivaren, att vi avser att komplettera detta yttrande med en särskild granskning av dem.

Den föreslagna detaljplanen för Albanoområdet kan inte antas.

Stockholm 2012-04-23

Gösta Blücher
Ordförande

Christian Laine
Sekreterare


Originaldokument i Word-format

Till yttranden