Yttrande över Vård- och utvecklingsplan för Kungliga nationalstadsparken


2012.07.13

Till Länsstyrelsen i Stockholms län

Yttrande över Vård- och utvecklingsplan för Kungliga nationalstadsparken, remiss från Länsstyrelsen i Stockholms län april 2012

Kommittén för Gustavianska Parken (fortsättningsvis Kommittén) har med stort intresse mottagit och läst rubricerade remiss. Vi har framför allt studerat de inledande kapitlen och de fyra avsnitt i del III som behandlar Brunnsvikens landskap. Därutöver har vi mera kortfattat kommenterat de tre avsnitt i del III som behandlar Norra och Södra Djurgården.

Vi vill gärna uttrycka vår belåtenhet med att planen nu föreligger efter lång tid. Resultatet samlar på ett inspirerande sätt den brokiga mångfald fenomen och intryck som parken kan redovisa. Rapporten är lättläst, återhållsamt formulerad och förpackad i en trevlig layout. Den har tydliga markeringar av statens ambitioner att bevara parkens natur- och kulturvärden och kommer därigenom på ett utomordentligt sätt att tjäna som underlag för fortsatt planering.

Hur vi har disponerat vårt svar

Kommentarerna är av fyra slag.

  • Först redovisar vi några allmänna reflexioner om den valda metodiken för att analysera landskapet och dess värden, huvudsakligen med utgångspunkt i planens del I. I samma avsnitt kommenterar vi också planens grundläggande målbild sedd i relation till den europeiska landskapskonventionen.
  •  Därefter diskuterar vi i korthet planens Del II.
  •  I ett tredje avsnitt behandlar vi Brunnsvikens landskap med utgångspunkt i planens del III, s. 70 – 96, innefattande delområdena Ulriksdal, Bergshamra, Brunnsviken och Vetenskapsstaden. I det avsnittet tar vi upp tre ämnen av särskild betydelse för det historiska landskapets bevarande: dels trafiken, dels exploateringstrycket i Nationalstadsparken och dels i dess omgivningar.
  •  I ett avslutande avsnitt tar vi upp vissa frågor om delområdena Norra och Södra Djurgården (del III, s. 104-113 resp. s. 134-147).
  •  Smärre anmärkningar/rättelser redovisas i en bilaga.

1. Kungliga Nationalstadsparkens landskap och vård- och utvecklingsplanens uppläggning och metodik

1.1. Metodiken

Rapporten slår inledningsvis fast att ”kriterierna för att ett område ska kunna pekas ut som en nationalstadspark är att det ska vara ett unikt historiskt landskap av betydelse både för det nationella kulturarvet, för en tätorts ekologi och för människors rekreation” (s. 5). Beskrivningen av det historiska landskapets värden ska kunna ligga till grund för kommande översiktsplaner och nya vårdplaner men även för kommunernas närmare planering. För att nå dessa intentioner presenterar rapporten sina utgångspunkter och förhållningssätt genom att sätta landskapet i centrum för det genomförda och kommande arbetet. Därigenom vill man presentera en helhetssyn på de miljöer man ansvarar för och önskar utveckla på lämpligt sätt.

Syftet är att skapa ett levande historiskt landskap som grundar sig på människans tidigare utnyttjande. Därigenom kan man säga att ett landskap representerar ett samhälles värden över tid såväl genom fysiska spår och lämningar som genom kulturellt eller historiskt bestämda associationer.

Vi finner denna utgångspunkt för vård- och utvecklingsarbetet utmärkt. Men det finns också svårigheter av flera slag. I första hand gäller det definitionen av begreppet landskap. En klassisk definition enligt Svenska Akademiens Ordboklyder ”Ett landområde som med avseende på terrängformer, växttäcke, antropogeografiska förhållanden och dylikt bildar en enhet”(1918). Denna definition har sedermera vidgats betydligt. Man har intresserat sig för landskap som resultat av perception och gestaltning på bekostnad av en traditionell tolkning som utgår från hur landskap formas genom brukande och hävd. Under senare tid har man även länkat immateriella värden till landskapsbegreppet. Landskapet är därför inte bara en miljömässig storhet utan också en del av vår kulturella identitet som speglar våra sociala relationer. Den Europeiska landskapskonventionen utrycker detta på följande sätt: ”Ett område sådant det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av samspelet mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer”.

Att länsstyrelsens rapport är inne på rätt väg kan bekräftas av följande citat från det svenska arbetet med konventionens implementering: ”Landskapet är den arena där alla enskilda politikområden slutligen sammanfaller och det är därför med bas i ett landskapsperspektiv som de goda lösningarna måste utformas”. Landskapet består således inte enbart av vår fysiska omgivning utan även av hur vi som individer tolkar och uppfattar denna omgivning. Av detta följer att landskap – till skillnad mot begreppen land/mark – inte kan ägas av individer, företag, stat eller kommuner utan tillhör oss alla i form av en gemensam tillgång i ett samspel mellan det publika och privata. Detta innebär i sin tur att kontaktytan mellan experternas planering och människors individuella uppfattningar och intressen måste utvecklas. Här har Vård- och utvecklingsplanen en betydande framtida uppgift att ta tag i. Detta kan lämpligen ske genom att man från länsstyrelsens sida engagerar sig i det pågående arbetet med landskapskonventionens implementering. Landskapsbegreppet är alltså mångfacetterat och svårgripbart. Kommittén menar emellertid att de påtagliga, fysiska elementen i landskapet (vegetation, bebyggelse, markanvändningshistoria) måste få stor plats i upprättande av Vård- och skötselplanen och åtföljande åtgärdsprogram. Det finns andra definitioner och begrepp som utnyttjas i beskrivningarna och som kunde diskuteras men vi vill undvika en trist begreppsexercis – texten är fullt begriplig.

En annan svår uppgift i sammanhanget är att utveckla en analysmetodik som kan beskriva landskapets innehåll och värden på ett tillgängligt och jämförbart sätt. Annars blir framställningen oftast ad hoc-betonad och ostrukturerad. Därigenom går också det eftersträvade helhetsperspektivet förlorat. Här bör understrykas att Kungliga nationalstadsparkens natur- och kulturvärden – för övrigt som i alla andra landskap – står i en uttalad beroendeställning till varandra. Detta är grunden för en i de flesta sammanhang användbar landskapsuppfattning. Inom ramen för de givna naturförutsättningarna har människan skapat berikande kulturvärden, vilket i sin tur skapar rekreationsvärden som oftast är oberoende av människors individuella preferenser.

Vård- och utvecklingsplanen tillgodoser ett viktigt första steg i landskapsanalysen. Inledningsvis konstaterar man nämligen att utgångspunkten för en analys av landskapet är karaktär och värden (s. 10). Analysen kan således med fördel utgå från en översiktlig visuell dimension, som också blir grunden för lämpliga områdesindelningar. Det är frågan om rumsliga strukturer som grund för landskapets karaktär, där helheten står för det vi uppfattar, känner igen och minns. Det är dessa aspekter på landskapet som inledningsvis bör identifieras. Ibland talar vi också om platsens själ – genius loci.

Nästa steg är en naturgeografisk analys, som utgör själva ramen för att förstå landskapets grundläggande karaktär och människans utnyttjande. I första hand tänker vi på topografin och de ofta skarpa gränser mellan olika jordarter som skapar ekologiska gränser och zoner i landskapet. Den viktigaste naturliga karaktärsgivaren finner vi emellertid i växttäcket som är beroende av klimat, vattentillgång, jordar och berggrundsförhållanden. Detta är grunden till växtsamhällenas successiva utveckling och hur de sedermera omformats av människan till hela kulturekosystem som skapat förutsättningarna för nationalstadsparkens zooekologiska tillgångar. När det gäller planens beskrivning av de naturgivna förhållandena skulle man kunna göra en del tillägg. Beskrivningarna av naturlandskapet blir ofta av återkommande, schablonartad karaktär med hänvisning till sprickdalar, lerjordar etc. Man har inte heller uppmärksammat att just områdena kring Brunnsviken och Norra Djurgården är klassisk vetenskaplig mark när det gäller isrecessionen och strandförskjutningen, två fenomen som är så utomordentligt typiska och samtidigt ganska unika för stränderna runt norra Östersjön och Bottenhavet. De Geer-moränernas betydelse i detta sammanhang bör lyftas fram.

Det tredje steget i analysen gäller landskapets historia. Ett landskap kan inte beskrivas utan kännedom om dess historia. Till vilket ändamål har människan brukat landskapet? Hur har detta brukande organiserats? Här närmar vi oss immateriella förhållanden såsom vilka rättigheter och skyldigheter som föreligger och hur dessa frågor grundar sig på samhällets sociala normer för ägande och brukande av mark. Sådana frågor utgör i föreliggande fall naturligtvis själva kärnan i analysen. Planen redovisar en hel del viktiga fakta av detta slag men bristen på konsekvens är uppenbar. Somt är redovisat och somt har uteslutits. Lite svepande omdömen förekommer också. Det är naturligtvis en gigantisk uppgift att få med alla fakta och utfallet får ändå betraktas som gott. Men man saknar en relation till den kunskapsbakgrund som ändå finns i flera fall. Här skulle de ideella krafter som intresserar sig för och värnar Nationalstadsparken kunna bidra på ett väsentligt sätt. Det kommande Skötselrådet skulle kunna utnyttjas just i detta sammanhang.

Ett fjärde steg i analysen är att se landskapet ur ett dagsaktuellt perspektiv. Kommittén vill här bara ta upp en fråga som gäller hur konflikter och problem i utnyttjandet av landskapet ska behandlas. I detta avseende måste vi konstatera att Vård- och utvecklingsplanen har vissa brister. Ämnesområdet är egentligen inte behandlat. Balansen mellan länsstyrelsens roll som försvarare av natur- och kulturvärden och utvecklare av rekreationsområdet skulle också kunna uppmärksammas bättre. Ser man till vad som har uträttats sedan 1995 har, vad vi skulle kunna kalla utvecklarrollen dominerat. Detta återspeglas också i det aktuella dokumentet. Begrepp som ”bevara” och ”rekonstruera” får man leta efter medan ordet ”utveckla” svämmar ut över sidorna.

Till sist kommer uppgiften att genomföra en syntes och karakteristik av landskapet. En analys enligt ovan skulle ge bättre möjlighet att på ett konsekvent sätt beskriva och tolka landskapets innehåll och värden sett ur ett slags helhetsperspektiv. En sådan strukturerad analys skulle också ge oss möjlighet att systematisera intrycken och ge möjligheter till jämförelse och prioriteringar mellan olika områden. När det gäller att värdera ett landskap och dess historiska innehåll ställs man nämligen vanligtvis inför ett återkommande problem. Skall man beakta landskapets samlade historiska utveckling eller skall man låta en speciell epok framträda som främsta karaktärsgivare. Just i detta arbete kan man få god hjälp av den s.k. DIVE-analysens struktur och principer. DIVE står för Describe, Interpret, Valuate and Enable och kan utryckas på svenska på följande sätt: D står för: Vad berättar dagens landskap om och miljö om områdets ursprung, utveckling och karaktär? I refererar till: Varför har vissa element och karaktärsdrag haft speciell betydelse? V uppmärksammar: Vilka historiska delar och karaktärsdrag har speciellt värde? Samt E som tar upp frågan: Hur kan områdets utpekade, historiska karaktärsdrag och resurser förvaltas och utvecklas?

1.2. Vårdplanen och den europeiska landskapskonventionen

Den europeiska landskapskonventionen understryker att landskapet är en gemensam tillgång och ett gemensamt ansvar. Konventionen lägger också särskild vikt på målet att stärka allmänhetens och lokalsamhällets engagemang och delaktighet i landskapets (läs Nationalstadsparkens) bevarande och utveckling. Den målsättningen berörs i avsnittet Tillgängligheten. Men där ligger huvudaspekten på att göra parken attraktiv och besökarvänlig. Vilket inte är detsamma som att stärka engagemanget för bevarande och utveckling av parkens natur- och kulturvärden.

Mot den bakgrunden efterlyser vi en strategi för att hos allmänheten fördjupa kunskaperna om parkens kultur- och naturvärden och ett större engagemang för deras bevarande. I ett sådant sammanhang är det viktigt att målbild och målkonflikter beskrivs och analyseras kontinuerligt och att man i det arbetet hela tiden förklarar, fördjupar och konkretiserar målen. En sådan strategi innefattar också en annan aspekt, nämligen betydelsen av en god uppsikt över vad som fortlöpande sker i parken – på gott och ont. I länsstyrelsens fortsatta arbete med parkens bevarande och utveckling skulle vi därför välkomna en studie med arbetsnamnet ”Värden och värdar – en internationellt baserad studie om ordningsmannens potential”. Och sedan en snabb implementering av studiens resultat.

I avsnittet ”Vad är en vård – och utvecklingsplan” (s.9 ff.) presenterar länsstyrelsen planens syfte, utgångspunkter, giltighetstid etc. Där saknar vi en skrivning om en fortlöpande uppföljning av utvecklingen i parken sett i relation till planens mål. Vi ser ett tydligt program för en sådan uppföljning som en viktig del av den vård- och utvecklingsplan som länsstyrelsen fått regeringens uppdrag att utarbeta.

Där saknar vi också en hänvisning till den europeiska landskapskonventionen och ett närmast programmatiskt utspel som syftar till att i konventionens anda skapa en förebild för hanteringen av ett historiskt landskap.

Den europeiska landskapskonventionen syftar också till att stärka det internationella informationsutbytet inom ämnesområdet. Helt nyss har vi pekat på en aktuell fråga som med fördel kan belysas och utredas i ett internationellt perspektiv. Lite längre tillbaka i tiden har vi försökt att inleda det internationella samtalet med symposiet ”The Management of a Lost Vision”. Det är inte utan kritisk besvikelse som vi konstaterat att länsstyrelsen inte uppfyllt sitt löfte om bidrag till symposiet. Vi hoppas att det beslutet inte är vägledande för länsstyrelsens fortsatta engagemang i den internationella diskursen. Talar man i glamorösa termer om ”världens första nationalstadspark” bör man också ta ett ansvar för att förmedla erfarenheter och diskutera bevarande och utveckling i ett internationellt perspektiv.

Vi föreslår även att länsstyrelsen redan i det inledande avsnittet ”Vad är en vård- och utvecklingsplan?” refererar till landskapskonventionen och även nämner konventionen i avsnittet Juridiska förutsättningar.

2. Del II. Tillgängligheten, eklandskapet och de omgivande landskapen

2.1. Allmänt

Redan rubriksammanställningen skvallrar om redaktionella problem; det här är en sammanställning av äpplen och päron – eller hummer och kanarie som man mera målande säger på norska. Vi föreslår en omredigering, där respektive viktiga ämnesområde behandlas som särskilda delar av planen.

2.2. Tillgängligheten

Länsstyrelsen har under en följd av år gjort ett utmärkt arbete för att i vid bemärkelse göra Nationalstadsparken tillgänglig för allmänheten. Vi ger också vårt fulla stöd åt vård- och utvecklingsplanens förslag till ytterligare åtgärder. Särskilt vill vi peka på betydelsen av att utvidga båttrafiken till och inom Nationalstadsparken. Återupptagna förbindelser över vattnet kan bidra till en väsentligt ökad tillgänglighet och förhoppningsvis samtidigt minska efterfrågan på vägförbindelser med både kollektiv och enskild motorburen trafik. Sådana vattenförbindelser kommer dessutom att öka förståelsen av sammanhangen i det historiska landskapet och bidra till en lustfylld upplevelse parkens natur- och kulturvärden.

Vi vill också framhålla att det skyltprogram som länsstyrelsen tagit fram bör realiseras så snart som möjligt.

Men som förvaltare av parkens natur- och kulturvärden har den goda Tillgängligheten ett Janusansikte. Vi citerar: ”Tillgängligheten till Nationalstadsparkens natur- och parkområden har lyfts som en viktig fråga av berörda kommuner. När nya bostadsområden i parkens närhet planeras, brukar man allt oftare framhålla sambanden mellan boendemiljön och de rekreationsmöjligheter som Nationalstadsparken erbjuder.” (s. 33). Vi har ingenting emot att sådana försäljningsargument förs fram på bostadsmarknaden, såvida de inte ger ytterligare stimulans åt politiska initiativ till bostadsbyggande i parkens omedelbara närhet. Men vad värre är – det visar sig att närheten till Nationalstadsparken leder till att staden nonchalerar kraven på grönytor i boendemiljön i täta nybyggnadsområden som Hagastaden och Norra Djurgårdsstaden. Den utvecklingen leder nu till att trycket på Brunnsvikens och Norra Djurgårdens historiska landskap som rekreationsområden kommer att öka drastiskt under perioden fram till 2020. Den problematiken bör uppmärksammas i planen.

Och vidare: På sidorna 136 och 137 illustreras de ”inre zoner”, där det enligt planen ”är en kvalitet att uppleva att man befinner sig långt från stadens bekvämligheter, tempo och många människor”. ”Dessa områden bör även fortsättningsvis tillåtas vara lite mindre tillgängliga”.(s. 33)

”Tillåtas vara mindre tillgängliga” – vilket egendomligt uttryck! Med anknytning till föregående resonemang frågar man sig om en sådan tillåtelse alls blir aktuell. För att ta ett exempel. På ett stenkasts avstånd från en av de utpekade ”inre zonerna” på Norra Djurgården uppförs för närvarande ett stadsområde med urbana bekvämligheter, tillhörande tempo och många människor. År 2020 kommer fler än 6 000 bostäder ha byggts mellan Husarviken och det gamla gasverket i Hjorthagen. Från bostadsområdet kommer en ny bro att föra direkt över till den ”inre zonen”, som erbjuder god tillgänglighet, utmärkta badklippor, vackra promenadstigar, trevliga utsiktsplatser och både svamp och blåbär.

Den och andra ”inre zoner” på Norra Djurgården berörs för övrigt också av att närliggande områden börjat utvecklas i riktning mot en Evenemangspark med högljudda arrangemang i både offentlig och privat regi.

Vi föreslår att länsstyrelsen uppmärksammar och diskuterar Janusansiktets båda profiler i vård- och utvecklingsplanen och söker en bättre målformulering för känsliga områden med höga naturvärden än ”tillåtas vara mindre tillgängliga”.
Förslagsvis kan Tillgängligheten ensamt behandlas under rubriken Del III

2.3 Eklandskapet

Länsstyrelsens genomgång av Nationalstadsparkens eklandskap och formulering av mål för dess förvaltning är i alla avseenden utmärkt. Men vad med andra element i den biologiska mångfald som är nationalstadsparkens kännemärke? Vi föreslår att avsnittet byggs ut med utgångspunkt främst i miljökvalitetsmålen Ett rikt växt- och djurliv och Levande skogar – förslagsvis under rubriken Biologisk mångfald och presenteras som del II i planen.

2.4. Det omgivande landskapet

Vi välkomnar länsstyrelsens beslut att innefatta Nationalstadsparkens omgivningar i vård- och utvecklingsplanen. Vi har inga invändningar mot den nyanserade och närmast pedagogiskt utformade texten om omgivningarnas betydelse för att säkerställa att parkens natur- och kulturvärden långsiktigt tas till vara.

Vi har även tagit del av stadsbyggnadsnämndens uppseendeväckande yttrande till kommunstyrelsen över vård- och utvecklingsplanen i vad avser parkens omgivningar. Mot den bakgrunden vill vi gärna rekommendera en redaktionell ändring av planen. Vi föreslår således att avsnittet om parkens omgivningar bryts ut från Del II och förs till en särskild, avslutande del, Nationalstadsparkens omgivningar. Samtidigt föreslår vi att texten utvecklas ytterligare, bl. a. med utgångspunkt i den internationella diskursen om Buffer zones. Enkelt uttryckt: det är bättre att stämma i bäcken än i ån!

3. Brunnsvikens landskap

Målet att bevara och utveckla det historiska landskapets natur- och kulturvärden kring Brunnsviken äventyras i närvarande och tillkommande tid av tre faktorer.

  1. Fordonstrafiken och dess inverkan på det historiska landskapet och dess upplevelsevärden.
  2. Exploateringstrycket på parken för att tillgodose Vetenskapsstadens expansionskrav.
  3. Exploateringstrycket på det omgivande landskapet.

3. 1. Trafiken

Länsstyrelsen behandlar förhållandet mellan trafiken och målen för nationalstadsparken under rubriken Tillgängligheten i avsnitt II, s. 33ff. Att också en annan problematik följer av mötet mellan parken och trafiken framgår på spridda ställen i planen.

  • Avstängning av Björnnäsvägen för genomfartstrafik. (s. 33)
  • Ny gång- och cykelbro över Bergshamraleden (”alternativt att hela vägen grävs ner”) (s. 33) Någon uppföljning av tanken på en nedgrävning redovisas däremot inte i vare sig avsnitten om Brunnsviken, Bergshamra eller Ulriksdal.
  • På sikt bör en nedgrävning av Roslagsvägen från Roslagstull till Ålkistan eftersträvas. (s. 101)

Det är bra förslag och särskilt vill vi peka på betydelsen av att den i dag extremt trafikbelastade Björnnäsvägen stängs av för genomfartstrafik när Norra länken blir färdig.

Länsstyrelsen konstaterar också, s. 83, att ”Hela Brunnsvikenområdet är kraftigt bullerstört av omgivande trafikleder, vilket har en negativ inverkan på upplevelsen av områdets kvaliteter.” Men ett passivt konstaterande av det slaget räcker naturligtvis inte, när frågan gäller att planera för att bevara och utveckla det historiska landskapet kring Brunnsviken.

Kommittén har i yttranden över både Solna och Stockholms stads förslag till översiktsplaner för respektive delar av Nationalstadsparken tagit upp frågan om trafiken och parken. Vi återger här relevanta avsnitt av respektive yttranden.

Solna 2007-07-05

Stadsbyggnadsförvaltningen lägger fram ett väl underbyggt, välskrivet och mycket ambitiöst program för trafikutveckling och trafiklösningar som långsiktigt kan förenas med och även förstärka Nationalstadsparkens kultur- natur- och rekreationsvärden. Vi har i tidigare sammanhang krävt att den trafikplanering som berör Nationalstadsparken samordnas och i fortsättningen bedrivs med den uttalade målsättningen, att säkerställa en hållbar utveckling av Nationalstadsparken, att stärka parkens upplevelsevärden och att öka tillgängligheten till parken.

Vi delar således Stadsbyggnadsförvaltningens grundsyn och ansluter oss till de riktlinjer för förbättringar av befintliga vägar och trafikplatser som föreslås. Vi sätter också stort värde på att Stadsbyggnadsförvaltningen i klartext hävdar att höga estetiska krav skall ställas på alla tillkommande trafikanläggningar, bullerskydd etc. och att estetiska och miljömässiga skäl också kan motivera ombyggnader av befintliga anläggningar – även om inte trafikfunktionen gör förändringar nödvändiga.

Svårigheterna är uppenbara att i det korta tidsperspektivet förverkliga mera radikala förbättringar av situationen idag och för framtiden genom nedsänkningar, överdäckningar eller tunnellösningar för vissa delar av E4, Bergshamravägen och Roslagsvägen. ….

En trafikplanering som syftar till att säkerställa en hållbar utveckling av Nationalstadsparken förutsätter under alla omständigheter gemensamma eller samordnade studier av vägtrafik och spårbunden trafik. Det gäller i synnerhet de regionala och lokala trafikförbindelserna i nord-sydlig riktning genom Nationalstadsparken öster om Brunnsviken med det kraftigt ökande trycket från nordostregionen, en planerad förlängning av Tvärbanan etc. Fördjupade trafikstudier med målet att säkerställa en hållbar utveckling av parken kan enligt vår mening visa att just överdäckningar och/eller tunnelanläggningar i det området är den mest lönsamma lösningen i ett samlat trafik- och miljöperspektiv.”

Stockholm 2008-05-19

”Trafiknätet skall fortsätta utvecklas med hänsyn till en effektivt fungerande stad och region. Alla åtgärder behöver beakta Nationalstadsparkens särskilda värden och förutsättningar.” (ÖP s.28)

Redan nu inverkar störningar från huvudvägar och järnväg i form av buller, barriäreffekter etc. mycket negativt på Nationalstadsparkens värden. I fortsättningen kommer parken ofrånkomligt att påverkas av en storskalig utbyggnad av regionens trafiksystem. Hanteringen av dagens och morgondagens trafiksystem är tveklöst av avgörande betydelse för förutsättningarna att bevara och utveckla Nationalstadsparkens särskilda värden och att samtidigt förverkliga visionen av en Vetenskapsstad i världsklass.

Stadsbyggnadskontoret har vad gäller trafiken i och omkring Nationalstadsparken valt att begränsa översiktsplanens vägledning till en allmänt hållen hänsynsregel enligt citatet ovan. I övrigt konstateras att det inte är möjligt att idag överblicka framtida anspråk på förändringar i infrastrukturen, att reservat för vissa huvudvägar och spår redovisas i planen, att planen inte ger vägledning i frågan huruvida dessa trafikanläggningar är lämpliga eller förenliga med Nationalstadsparkens lagskydd samt att denna fråga skall prövas i särskild ordning genom de enskilda projekten.

Översiktsplanens uttalade mål är att ge vägledning för att bevara och vidareutveckla Nationalstadsparken som ett levande historiskt landskap i staden och regionen. Rimligtvis borde man därmed kunna kräva ett annat utspel än ”pass”, när det gäller en så avgörande fråga för parkens natur- kultur- och rekreationsvärden som utvecklingen av det regionala och lokala trafiksystemet.

Regeringens uttalade förväntan i propositionen (Prop. 1994/95:3, s. 43) om Nationalstadsparken, ”att berörda kommuner i samråd med bl. a. länsstyrelsen, Vägverket och Banverket upprättar en långsiktig plan som visar hur området skall förbättras med avseende på trafikstörningar” har således inte heller kunnat uppfyllas.

Vi har i flera tidigare sammanhang krävt att den trafikplanering som berör Nationalstadsparken samordnas och i fortsättningen bedrivs med den uttalade målsättningen, att säkerställa en hållbar utveckling av Nationalstadsparken, att stärka parkens upplevelsevärden och att öka tillgängligheten till parken.”

Vi beklagar att länsstyrelsen i likhet med Stockholms stad men i motsats till Solna stads ambitioner har valt att bjuda pass vad gäller den första huvudfrågan: Fordonstrafikens inverkan på det historiska landskapet och dess natur- och kulturvärden.

Vi efterlyser således ett kompletterande avsnitt i planen med arbetsnamnet ”Nationalstadsparken och trafiken”, som utgår från målen att säkerställa en hållbar utveckling av Nationalstadsparken och att bevara/stärka parkens upplevelsevärden.

Om en sådan komplettering av Vård- och utvecklingsplanen skulle visa sig svår att genomföra, föreslår vi att länsstyrelsen omedelbart tar initiativ till ”en långsiktig plan som visar hur området skall förbättras med avseende på trafikstörningar” (prop. 1994/95:3, s. 43).

3.2. Exploateringstrycket på parken för att tillgodose Vetenskapsstadens expansionskrav

Länsstyrelsen har i likhet med Stockholms stad valt att söndra Brunnsvikens landskap väster om den forna jaktparksgränsen i dels ett område som utgår från det historiska landskapet, dels ett som utgår från dagens markanvändning, Brunnsviken respektive Vetenskapsstaden.

Den latenta konflikten mellan bevarande av Brunnsvikens historiska landskap och Vetenskapsstadens expansionskrav är uppenbar. I dag gäller konflikten den exploatering av Albanoområdet, för vilken staden har utarbetat ett i år utställt förslag till detaljplan.

Länsstyrelsens ”Målbild” för Vetenskapsstadens landskap och bebyggelse inleds av följande imperativ.

”Vetenskapsstaden ska vara ett levande område för utbildning och forskning med karaktär av bebyggelsegrupper i park, lokaliserade och utformade utifrån landskapets förutsättningar.”

Propositionen använder begreppet ”högre utbildning och forskning och till forskning anknuten verksamhet”. Länsstyrelsens omformulering gör det möjligt att utan principiell begränsning bygga lokaler för exempelvis grundskolan i Vetenskapsstaden – på sätt som staden redan föreslår i planeringen för den del av Vetenskapsstaden som ligger väster om Wenner – Gren Center. Texten bör ändras till full överensstämmelse med propositionen. Vi noterar också att propositionens ”byggnader” eller ”hus” i park har blivit ”bebyggelsegrupper” i park. Vi utgår dock från att länsstyrelsens formulering inte syftar till någon betydelseförskjutning.

Kravet att ”bebyggelsegrupperna” ska vara ”lokaliserade och utformade utifrån landskapets förutsättningar” lämnar naturligtvis utrymme för skiftande tolkningar. Den grundläggande förutsättningen för att tillgodose kravet är att planprocessens miljökonsekvensbeskrivningar klargör ”landskapets förutsättningar” på ett uttömmande sätt och att de blir föremål för en noggrann granskning. Vi har kraftigt kritiserat vissa miljökonsekvensbeskrivningar som utarbetats i samband med exploateringsförslag i eller intill Nationalstadsparken, exempelvis den nu aktuella exploateringen av Albanoområdet. Ofta har centrala frågeställningar blivit obesvarade i landskapsanalyserna. Bl. a. behöver man i flera fall precisera vilket eller vilka historiska landskap som avses – vilka aspekter på landskapet som ska uppmärksammas – vilka värden man vill ta till vara – hur dessa ska mätas – hur de ska skyddas och vårdas.

Vi har inga allvarliga invändningar mot planens målbeskrivningar vad gäller tillvaratagandet av natur- och kulturvärdena i Brunnsvikens landskap. Utom på en punkt, nämligen Östra Brunnsviksstranden, s. 92. ”Närmast Brunnsvikens vattenspegel ska landskapets karaktär bevaras.”

Formuleringen innebär att någonstans bortom närmast (Bortom Roslagsvägen? Bortom Roslagsbanan? Mellan Roslagsvägen och Roslagsbanan?) är det fritt fram att ge sig på landskapets karaktär. Inför prövningen av den föreslagna exploateringen av Albano är en så slarvig formulering av planens vägledning för att bevara och utveckla parkens natur- kultur- och rekreationsvärden oacceptabel.

Sammantaget ser vi fram emot att betydelsen av och styrkan hos det citerade imperativet om Vetenskapsstadens landskap och bebyggelse kommer att konfirmeras under den fortsatta beredningen av planförslaget till exploatering av Albano.

3.3. Exploateringstrycket på Nationalstadsparkens omgivningar

Vi föreslår en förstärkning av länsstyrelsens skrivningar under rubriken Det omgivande landskapet (se ovan, avsnitt 2.4.)

4. Övriga delområden

4.1. Norra Djurgården

Norra Djurgården är det delområde i parken som bäst bevarat landskapet sådant det såg ut redan under jaktparkens tid. Det naturgivna landskapet är fullt avläsbart och den bebyggelse och markanvändning som förelåg vid parkens upprättande kan ännu uppfattas på de flesta håll.

Ur landskapshistorisk synpunkt är det emellertid olyckligt att Norra Djurgården skiljts från Vetenskapsstaden/Brunnsvikenområdet eftersom stora delar av dessa områden tillsammans spelat en betydenade roll i den svenska vetenskapshistorien. Bl. a kunde den vetenskapliga kopplingen till De Geermoränerna gott ha funnits med. Haga och Norra Djurgården var en viktig plats för Gerard De Geers studier av isrecessionen under förra delen av 1900-talet. Hans fältundersökningar av dessa senkvartära förhållanden ledde till ett internationellt genombrott och helt avgörande för kunskaperna om inlandsisens tillbakadragande från Skåne i söder till isdelaren i norr. De Geermoränerna ingick som en viktig komponent i dessa studier liksom rullstensåsen genom Haga, som bör heta Stockholmsåsen (på flera sällen i texten talas det om Brunkebergsåsen, som emellertid var benämningen på åsens sträckning från Norrström till platsen för nuvarande Gallerian, eller ibland till platsen för sidoförskjutningen av åsen vid Johannes kyrka – aldrig så långt norrut som till Haga).

De Geers skapade också den s.k. lervarvskronologin där glaciallerans skiktningar utnyttjades för en absolut tidsbestämning av isens tillbakadragande. Hans undersökningar, bl. a med lokalisering till Norra Djurgården, var sålunda internationellt banbrytande och har också på ett avgörande sätt bidragit till kunskaperna om landhöjningen kring Östersjön och Bottenhavet samt lokaliseringen av högsta kustlinjen i olika delar av landet.

I sammanhanget kan man också nämna engelsmannen Charles Lysell som studerade vattuminskningen (landhöjningen) just i det aktuella området 1835. Han utnyttjade ålderskillnaderna mellan ekträden i en linje som utgick från Husarviken mot Fiskartorpet. En av ekarna nära viken minner om hans undersökningar och bär namnet Lysells ek. Till sist, de synliga lerjordarna i området bör beskrivas som postglaciala och inte glaciala som det står i texten.

När vi skall bedöma det historiska kulturlandskapets betydelse för dagens landskapsbild är det flera nivåer att ta hänsyn till. Vi har således relativt god kännedom om hur landskapet såg ut vid den tid då Jaktparkens inrättades på 1670-talet. En särdeles betydande landskapsförändring i ett senare skede blev följden av Skuggans (i dag Stora Skuggan) tillkomst. Abraham Niclas Edelcrantz (1754-1821) var en av Gustav III gunstlingar och erhöll 1792 besittningsrätten till lägenheten Roslagsporten med en areal på ca 150 hektar. Hans intresse för bl. a jordbruk och djurhållning kom att betyda mycket för modernäringens utveckling. Han lät i det syftet uppföra Skuggans gård strax nordost om Laduviken där han efter hand kom att bedriva moderna former för jordbruk och boskapsskötsel, i huvudsak efter engelska förebilder. Edelcrantz förändrade landskapet kring Skuggan i omgångar genom utdikningar och odlingsförsök. Denna verksamhetsinriktning kom att förstärkas i och med Kungliga Lantbruksakademien (i dag Skogs- och Lantbruksakademien) genom Edelcrantz försorg förlade sitt Experimentalfält i den västra delen av området (inom delområdet Vetenskapsstaden).

Hur man än ser på saken måste områdets betydelse i jordbrukshistorien lyftas fram bättre än vad som sker i Vård- och utvecklingsplanens avsnitt om Norra Djurgården. I dag är denna verksamhet i det närmaste bortglömd. Det finns därför alla skäl att lyfta fram just Edelcrantz insatser för den svenska jordbruksnäringen och därigenom upplysa folk om hans insatser. I det avseende har Vård- och utvecklingsplanen en uppgift att berätta om denna viktiga del av landskapets historia på delar av Norra Djurgården där vi alltså möter spår av såväl materiella som immateriella värden.

Epoken Edelcrantz är således eftersatt i planen även om målbilden i övrigt är väl beskriven. Ett förslag vore att man utnyttjade det utomordentligt rika kartmaterial som finns från början av 1800-talet och utgår från detta när man konkret skall beskriva det historiska landskapet på Edelcrantz tid.

En annan föregångsman i utnyttjandet av naturresurserna var Israel af Ström (1778-1855), som också hade Djurgårdsmarken som sin experimentverkstad. Han intresserade sig för skogsekonomi och ett uthålligt, långsiktigt avkastande skogsbruk och blev 1828 direktör för det nyinrättade Skogsinstitutet. I den nuvarande Nationalstadsparken inrättade han s.k. planterhagar där man sådde och drev upp plantor till träd. Många av Djurgårdens ädla lövträd kan ha sitt ursprung i af Ströms praktiska åtgärder inte minst på Norra Djurgården.

I Vård- och utvecklingsplanen finner vi visserligen dessa båda nationella insatser kortfattat beskrivna i avsnitten om Landskapets framväxt (s. 25) och om Museiparken (s. 124). Men i kapitlet om Norra Djurgården är de rätt styvmoderligt behandlade. Israel af Ström nämns över huvud taget inte.

Till sist, i detta avsnitt hade man väntat sig en kommentar till hur Norra Djurgårdsstaden har påverkat och förändrat landskapet, landskapsbilden och landskapsupplevelsen på Norra Djurgården. Det vore ju en intressant studie i och för sig, som borde ha genomförts för att studera vilken påverkan en påträngande bebyggelse har på Kungliga Nationalstadsparken. Nu förbigås detta ingrepp med tystnad, även om påpekanden finns på andra håll i texten (s. 57ff).

4.2. Södra Djurgården

Områdesindelningen

I sin Vård- och utvecklingsplan har Länsstyrelsen i likhet med Stockholms stad i sin översiktsplan valt att söndra Södra Djurgården (=Valdemarsön) i två delar. Så som Djurgårdsön ser ut i dag, kan uppdelningen ha sina fördelar för målbeskrivningar och riktlinjer.

När det gäller beskrivning och analys av det historiska landskapet är uppdelningen däremot av ondo. Somt upprepas, somt faller mellan stolarna och somt blir svårbegripligt.

Till delningsproblematiken hör också att länsstyrelsen valt ett annat namn än staden för den västra delen, ”Västra Djurgårdsön” respektive ”Evenemangsparken”. Gränsen mellan väst och öst är inte heller densamma i de båda dokumenten. I vård och underhållsplanen ligger Oakhill i öst (utan att prinsvillan/ambassaden dock nämns i områdestexten) medan staden placerat området i väst.

I och för sig kan vi uppskatta att länsstyrelsen har valt att ge den västra delen av den forna Valdemarsön beteckningen ”Västra Djurgårdsön” till skillnad från stadens namnval ”Evenemangsparken”. Men samtidigt ställer vi oss frågande till namnparet Västra Djurgårdsön och Södra Djurgården. Det hela är antingen Djurgårdsön eller Södra Djurgården. Vill man, på samma sätt som staden gjort, dela Södra Djurgården i två och samtidigt undvika det (tyvärr) redan etablerade områdesnamnet ”Evenemangsparken”, föreslår vi att man helt enkelt skriver Södra Djurgården; västra delen och Södra Djurgården; östra delen.

Fast vi skulle egentligen föredra att Södra Djurgården behandlas som vad det är – ett sammanhängande historiskt landskap.

Vi noterar också att Vård – och utvecklingsplanen inför ett nytt områdesbegrepp, Sjögården (som i ett historiskt perspektiv egentligen borde benämnas ”Skeppsgården”). Det är ingalunda sakligt omotiverat. Men samtidigt frågar vi oss om den motiveringen är tillräcklig för att rättfärdiga att staten och staden tillämpar skilda områdesindelningar i respektive planer för att bevara och utveckla Kungliga nationalstadsparken.

Spatsera, promenera och flanera

”Ett flanörlandskap skapas”(s.24), ”Karl XIV:s (sic) nya flanörlandskap” (s. 133), ”Södra Djurgården ska vara ett flanörslandskap (sic) (s.138), ”Under 1800-talets första decennier omvandlade Karl XIV Johan området till en flanörspark”(s. 140), ”Området ska vara en flanörspark” (s. I44). Länsstyrelsens introduktion av begreppen flanör(s)landskap eller flanörspark och försök att tillämpa dem på Södra Djurgården föranleder en särskild kommentar.

Redan i Johan III:s tid spatserade man ut på Valdemarsön för att förlusta sig. Under det följande seklet fortsatte man att spatsera och även lustvandra på Djurgården. Men från 1700-talets mitt började man efter franskt mönster promenera på Djurgården, till fots, till häst och i granna åkdon. Redan 1793 beskrevs Djurgården som en lustpark för promenader. Karl XIV Johan skapade så ett park- och promenadlandskap med få motsvarigheter i Europa och samtidigt utvecklades Djurgårdspromenaden närmast till en institution i kungens och folkets park, omvittnad och beundrad i samtidens reseskildringar.

Flanera började man tala om i Stockholm först vid 1800-talets mitt och flanören drev då och tiden därefter omkring på stadens gator utan mål och mening. (M Ekbohrn, Förklaringar öfver 2300 främmande ord och namn. Stockholm 1868).

Vad gäller Södra Djurgården ska begreppen promenera och promenad vårdas som kulturhistoriska värdebärare. Flanör(s)landskap och flanörsparker har däremot inget där att göra.

Sammanfattning

Allmänt

Arbetet med den framtagna Vård- och utvecklingsplanen har många förtjänster och är värt uppmuntran och uppmärksamhet, främst genom att planen samlat presenterar hela Nationalstadsparkens innehåll och genom att den understryker parkens värden och diskuterar olika åtgärder för hur dessa värden ska kunna förstärkas – ett dokument att bygga vidare på! Försöket at utnyttja det integrerande begreppet landskap och strävan att samordna parkens natur- och kulturvärden bör framhållas och manar till efterföljd. Nationalstadsparken skulle kunna bli ett föredöme i detta hänseende. Den vetenskapliga grunden för den framtagna planen är emellertid ännu aningen ofullständig, dels när det gäller definition och diskussion av det svårhanterade landskapsbegreppet, dels sett ur ett metod- och teoriperspektiv. I det senare hänseendet ger Kommittén därför ett exempel på hur landskapsanalysen kan systematiseras för att man skall komma åt en naturbetingad kulturell helhet i miljöbeskrivningarna.

Planens kunskapsunderlag kan alltså förbättras. Ojämnheten i framställningen beror till stora delar just på brister i kunskapsunderlaget. De kunskaper som faktiskt föreligger har inte heller utnyttjats fullt ut. Genom det kommande Skötselrådet kan vi bistå i vad avser de delar av parken och de kunskapsområden där vi äger speciell kompetens. Inom ramen för rådet kan också riktlinjer för operativa skötselplaner och program för uppföljningen utarbetas. (Se s. 2f.)

Vi erinrar i detta sammanhang också om den Europeiska landskapskonventionen och föreslår fortsatt utveckling av strategier, studier och internationellt samarbete med utgångspunkt i konventionens intentioner. (Se s. 5)

2. Del II. Tillgängligheten, Eklandskapet och De omgivande landskapen

Vi konstaterar att planens del II innefattar tre lika viktiga som disparata ämnen och föreslår att de behandlas i tre separata delar av planen.

Vad tillgängligheten angår, uppskattar vi de insatser som länsstyrelsen redan gjort och planerar att göra för att i bred mening öka tillgängligheten till Nationalstadsparken. Särskilt stöder vi tankarna på en utvidgad båttrafik till och inom parken. Emellertid saknar vi samtidigt en problematisering av det faktum att trycket på parken som rekreations- och evenemangsområde kan förväntas öka drastiskt under perioden fram till 1220, bl.a. genom den storskaliga nybebyggelsen i parkens omedelbara närhet. (Se s. 6 f)

Vad eklandskapet angår, anser vi att avsnittet i alla avseenden är utmärkt – men samtidigt saknar vi andra viktiga element i den mångfald som är nationalstadsparkens kännemärke. Vi föreslår därför en breddning av perspektivet på parkens biologiska mångfald. (Se s. 7)

Vad de omgivande landskapen angår, välkomnar vi att länsstyrelsen ägnat det ämnet stor uppmärksamhet med en serie klargörande uttalanden. Vi föreslår samtidigt en ytterligare förstärkning av skrivningen, bl.a. med utgångspunkt i den internationella diskursen om s.k. Buffer zones. (Se s. 7)

3. Del III. Brunnsvikens historiska landskap, delområdena Ulriksdal, Bergshamra, Brunnsviken och Vetenskapsstaden

Vi konstaterar att bevarande och utveckling av det historiska landskapets natur- och kulturvärden kring Brunnsviken i närvarande och tillkommande tid äventyras av tre faktorer.

  • Fordonstrafiken och dess inverkan på det historiska landskapet och dess upplevelsevärden.
  • Exploateringstrycket på parken för att tillgodose Vetenskapsstadens expansionskrav.
  • Exploateringstrycket på det omgivande landskapet.

Vad gäller fordonstrafiken beklagar vi att länsstyrelsen bjudit pass och efterlyser ett kompletterande avsnitt i planen med arbetsnamnet ”Nationalstadsparken och trafiken”, som utgår från målen att säkerställa en hållbar utveckling av Nationalstadsparken och att bevara/stärka parkens upplevelsevärden.

Om en sådan komplettering av Vård- och utvecklingsplanen skulle visa sig svår att genomföra, föreslår vi att länsstyrelsen omedelbart tar initiativ till ”en långsiktig plan som visar hur området skall förbättras med avseende på trafikstörningar” (prop. 1994/95:3, s.43) (Se s. 8 f)

Vad gäller expansionstrycket i parken riktar vi viss kritik mot länsstyrelsens formulering av målbilden för Vetenskapsstadens landskap och bebyggelse.

Enligt målbilden ska vidare bebyggelsen lokaliseras och utformas ”med utgångspunkt i landskapets förutsättningar”. Vi betonar att den grundläggande förutsättningen för att det kravet ska tillgodoses är en hög kvalitet hos planprocessens miljökonsekvensbeskrivningar liksom i granskningsarbetet.

Målbildens allmänt formulerade hänsynsregel ger en viss tolkningsfrihet. Betydelsen av och styrkan hos hänsynsregeln kommer i första hand att prövas under den fortsatta beredningen av planförslaget till exploatering av Albano. I det sammanhanget framhåller vi särskilt att länsstyrelsens rumsliga tillämpning av hänsynsregeln på Östra Brunnsviksstranden (s. 92) är helt oacceptabel och samtidigt understryker kvalitetskraven enligt ovan. (Se s. 10)

Vad gäller exploateringstrycket på det omgivande landskapet uppskattar vi, som tidigare nämnts, att länsstyrelsen har ägnat det ämnet stor uppmärksamhet i planen, samtidigt som vi föreslår en viss komplettering. (Se s. 7 )

Del III, delområdet Norra Djurgården

Det finns starka skäl att för Norra Djurgårdsområdets del framhålla den landskapsinriktade vetenskapshistorien. Sedan Stockholms universitet flyttade ut i dessa marker på 1950- och 1960-talen finns här en rumslig kontinuitet mellan 1800-talets vetenskapliga framsteg inom agrarforskning och landskapshistoria och den framstående biologiska och kvartärgeologiska forskning som i dag bedrivs vid universitetet. Detta samband bör lyftas fram på ett bättre sätt. (Se s. 11ff)

Del III, Södra Djurgården, delområdena Västra Djurgårdsön och Södra Djurgården

Vi ställer oss tveksamma till planens områdesindelning och områdesbenämningar, bl.a. med hänsyn till den bristande överensstämmelsen med stadens översiktsplan för Nationalstadsparken. Vi förklarar också varför begreppen promenera och promenad ska vårdas som kulturhistoriska värdebärare på Södra Djurgården och varför länsstyrelsens tal om att området är och ska kallas en flanör(s)park är opassande. (Se s. 13 f.)

Detta ärende har handlagts av ledamöterna Ulf Sporrong och Christian Laine under medverkan av ledamöterna Åke Bouvin, Désirée Edmar, Bengt OH Johansson och Ingrid Sjöström.

Stockholm den 13 juli 2012

Gösta Blücher
Ordförande

Christian Laine
Sekreterare


Originaldokument i Word-format

Till yttranden